Skogen & barnen

Gruset under fötterna spelar upp en välkänd visa i sensommarkvällen. Jag drar barnvagnen med båda barnen i upp för en lång backe. Långt borta hörs en löpares snabba steg & när vi når skogskanten slår skogens alla dofter mot mig. Jag försöker fånga dem mellan flåsandningen. Är ni vakna? frågar jag ungarna som om båda skulle kunna svara. Ingen svarar och Mi har visst somnat, som inte skulle somna. Si sover inte, som skulle behöva sova. Mi, vakna. Jag kan visa dig bär. Hon vaknar omgående och ber att få komma ur vagnen. Kvar sitter lillebror och tittar belåtet. Vi plockar lingon, några eftersläntrande hallon & ett blåbär som inte förstått hur nära hösten & frosten är. Hålla i handen, bala äta ett säger Mi när vi promenerar nedför den långa backen igen. Du får äta alla om du vill svarar jag henne och hinner inte mer innan hon säger nä bala äta ett, inte pappa alla”. Jag vill säga att det inte gör något om hon tappar dem. Att vi kan, och kommer plocka tusentals lingon och blåbär de närmsta åren. Men jag svarar bara okej och så blir det tyst en stund. Bara grusstegsmelodin som nu har två osynkade stämmor. Min tyngre äldre & lilla Mis småbarnslätta steg. Lillebror har somnat i vagnen till sist och jag skjuter ifrån mig tanken om att gå alla de där tiotusen stegen jag tänkte gå. Att promenera sakta bredvid min dotter, och med min sovande son i barnvagnen, är värt mångt mycket mer än tiotusen steg. Vad hälsogurusarna nu än skulle säga. Jag tycker om att gå i skogen med dig och Si. Hon svarar med att hyscha mig för vi smyger visst på något. Hon plockar upp en liten sten och ber mig titta på den som om det är en stor skatt. Det blir därför en stor skatt.

Mellan granarna strålar solen ned över den mossbeklädda marken. Det är så milt. Vackert. Hemtamt. Strax när vi skogskanten och stannar till vid hallonbuskarna. Jag hittar ett litet futtigt hallon, troligtvis årets sista och räcker över det till lilla Mi. Vi går sakta förbi husen längs med grusvägen och kommer så småningom ut i vårt villakvarter. Förtrollningen är bruten & verkligheten gör sig påmind.


Skogen och barnens läkningskraft är starkare än sånt som exakt rätt antal steg eller tunga marklyft. Skogen & barnen är stillsamhet och storm samtidigt. Det är den ljuvaste gröna färgen, det kargaste svarta ensamma grenarna & hela livets syre på en och samma gång. Skogen & barnen är medicin för själen.

Gillar