Savasana, kobran & de andra läker mig

Det är något visst med att andas

In

Ut

Och hålla i just precis den där rörelsen. Låta det som sker inuti huvudet skölja över, och vidare bort.

In

Ut

Och så nästa rörelse. Lära känna kroppen. Vilken del av ryggen som stramar, hur svag magmuskulaturen blev först efter en graviditet, och sedan en till.

In

Ut

Det pirrar i benen, som om blodet rusar. Någon spänning har visst släppt.

In

Ut

En yogi jag gått hos menade att känslorna sätter sig i kroppen. Det är spänningarna. Och visst låter det, känns det rimligt? Att spänna sig sätter sig. Våra spänningar är kanske en bunke gott & blandat av stress, sorg, ilska, och allt det där som är jobbigt att känna.

In

Ut

Nudda tår i golvet går visst den här gången. Men balansen är usel & rörelser som innefattar axlar, skuldror, ländrygg eller höfter på ett centralt sätt blir patetiska. Stela.

In

Ut

Vad har hänt? Det här var ingen konst för några år sedan. Men nu, nu känns kroppen stel & sargad.

In

Ut

För att den är det. För att den behöver läkning, precis som själen. Av samma skäl som själen.

In

Ut

Yoga. Det är för läkningens skull. & friden som följer när spänningarna lossat & blodet kan flöda friare igen. eller vad det nu är som händer.

In

Ut

Oavsett vad,

In

Så gör det något, så händer något som jag inte vill vara utan.

Ut

Gillar

Kommentarer