Room

Jag tänker på den där filmen jag såg med min lillebror och hans vänner en regnig dag på Bio Roy på avenyn i Göteborg.

Room.


Den finns kvar, är sevärd om du vill ha något att titta på som känns.

I sista scenen (läs inte vidare om du vill se den) så pratar pojken om hur stor världen är. Vad ska man göra med all tid? Allt utrymme?

Jag tänker på det nu också. När vi går vidare från pandemin, in i det som kommer efter, kommer det då att kännas stort och skrämmande? Kommer vi våga krama varandra? Trängas? Gå till sjukhuset utan munskydd? Kommer vi röra på oss på samma sätt som tidigare? Jag undrar för ibland när jag tänker på allt vi ska göra efter det här, så blir jag alldeles matt.

Hur ska vi hinna med att visa barnen så mycket? Var fick vi all tid ifrån, eller rättare sagt, vad tog vi tid ifrån för att uppleva så innan pandemin?

Och då har vi inte rest till fjärran länder på snart fyra år, så jag syftar inte ens på den typen utav upplevelser. Och ändå blir jag alldeles matt av tanken på allt som går att göra i ett samhälle som är öppet.

Missförstå mig inte, jag längtar tills dess. Och kan samtidigt inte låta bli att tänka på hur det kändes att komma tillbaka till arbetet efter föräldraledighet i pandemin. Ovant, osäkert, och lite konstigt att träffa flera andra vuxna flera dagar i veckan.

Hur ska det blir för oss alla när vi plötsligt blir utsläppta igen?

Rena rama kalvsläppet kanske.

Eller som i Room. Förundrande. Allt som finns. Är det meningen att allt ska hinnas med? Eller är meningen att vi ska göra det vi gör med full närvaro?

Om man inte är närvarande, är det verkligen en upplevelse då?


Gillar

Kommentarer