Orcadagbok 21 november 20:34

Jag slits mellan hopp och förtvivlan i den här märkliga tillvaron. Njuter av att få så mycket tid med barnen, längtar efter sociala sammanhang och dagdrömmer om hur det kommer bli efter den här isolerade fasen i allas våra liv. Gläds åt att detta lockar fram något hos oss, som märks i de där tillfälliga samtalen somtycks ha blivit fler, som tycks hablivit viktigare. Med en granne som sakta går ned för vår isbeklädda kvartersgata. Med en nyligen hitflyttade kollega med barn i samma ålder som jag stöter på under en av alla barnvagnspromenader. Med vigselförrättaren & politikern & branschkollegan som skramlar till Rädda Barnen utanför apoteket. Med en av mammorna från föregående föräldraledighet. ”Vi borde ses” är den gemensamma nämnaren. ”När det går så borde vi ses.”

Jag har aldrig känt mig så lite ensam, trots den lilla faktorn att jag dagtid är själv med två barn, och kvällstid endast träffar min man.

Jag räds inte ”att ses” längre för den här isoleringen som pandemin frambringar skapar också social utsvultenhet hos fler. Vi törstar mänsklig kontakt. Att göra någonting tillsammans. Nu när det inte går att ta den för given, när det inte går att veta att man skulle kunna träffas och kanske just därför aldrig gör det, så är det just det enda vi vill.

Tänk att inte kunna ses är det som frambringar längtan och modet att ses.

Men missförstå inte, jag är på intet sätt förtvivlad. Jag har bestämt för mig att inte bli skygg. Bekväm. Jag ringer eller skriver till minst en person om dagen, som jag kanske inte ens normalt sätt träffar. Det är så många jag vill tala med, har något att säga till, vill lyssna på & höra hur det är med. Vilken ynnest ändå. Det är bara så att samtal som sker i det skrivna, i telefon, inte är något jag har så lätt för. Jag föredrar att ses och talas vid. Men nu går det inte och förmågan att upprätthålla, svara på meddelanden ges tillfälle att träna på. Så jag tränar.

Det är så mycket som följer med en pandemi tydligen. I det stora, i det lilla. I det stora lilla.

Gillar

Kommentarer

Ulrika,

ja, så mycket perspektiven förändras och skiftas ändå! mycket tankar kring hur det är nu och hur det ska bli sen och vad man tycker om i det här förändrade livet och vill behålla.

www.ulrikanettelblad.se
NeaLi
NeaLi,

Ja, ska blinspännande & se hur vi ser på detta när vi är ”ut” det... önskar dig en fin första advent!

nouw.com/neali