Orcadagbok 2 februari 2021 21:49

Att vara föräldraledig och återkomma till arbetet under en pandemi är som att kliva in i en välkänd bubbla utan välbekanta ljud. Utan rörelse. Med munskydd.

Det är att alla andra har vant sig vid möten över länk. Att handsprit är utstationerat överallt. ÖVERALLT. Att sitta på avstånd, aldrig ta i hand och endast träffa en bråkdel av sina kollegor.

Det är också att bli påmind om den yttre världen. Om att det finns andra platser än hemma och ute. Den påminnelsen gör det lite mer olidligt. Plötsligt längtar jag efter allt som inte går att göra. Plötsligt överväger jag att slarva med restriktionerna. Men gör det såklart inte. Istället köper jag doftljus, vackra snittblommor & olika tesorter för olika tillfällen. Plötsligt försöker jag kompensera de uteblivna upplevelserna med andra former av sinnesintryck.

Jag pratar lite för mycket på förmiddagsfikan, njuter av att se liv och rörelse i form av byggarbete på håll ifrån mitt fönster & smyglängtar efter att äta lunch på restaurang utan att fundera på om det är helt genomdumt.

Nu har den där längtan drabbat mig , nu har den där hopplösa känslan av att det är tråkigt också blivit min inställning. Jaha, vad ska man göra åt det nu då?

Gillar