Orcadagbok 17 december21:35 - Jag har blivit någon slags vampyr

Jag gick på kullerstensgator intill kyrkan med huvan uppe. Det var mörkt och regnade. Även om bilens termometer visade sex grader påmindes jag om att den skånska fuktiga vintern kan vara riktigt eländig, ta sig innanför kläderna och kännas som en kall blöt tröja. Väl framme på torget spelades julsånger ur någons bilhögtalare & runt den ståtliga höga granen i mitten stod bilar med backluckorna öppna. Folk köade för att hämta sina beställningar från lokala gårdar, småföretagare och andra företagare som sysslar med olika sorters livsmedelsprodukter. Det hela kunde ha varit ett rätt drygt tillfälle där på armlängdsavstånd i regn och rusk i väntan på min tur. Men så är detta första gången på länge som jag vistas i närheten av så många människor samtidigt, och även om det skedde på avstånd, en surmulen torsdag i det gråaste december så sög jag i mig känslan av att vistas bland folk som om jag vore en vampyr. Jag tillät mig att i några minuter bara njuta av att höra sorlet, och iaktta en efter en. Inte oroa mig för avstånd eller så utan bara njuta. Jag insåg att jag är en slags vampyr. Vi är alla vampyrer som behöver andra människor och det var inte förrän där och då jag insåg hur mycket jag saknar folk. Att vistas och trängas bland folk. På marknader, i publiker, på trånga uteplatser eller egentligen var som helst. Jag saknar det folkliga och det tidlösa i det. Sådär har folk gjort i alla tider. Samlats. Sorlat. Så jag sög i mig ögonblicket som om det vore blod & för en liten stund kunde det ha varit vilken julmarknad som helst, vilket år som helst.

Gillar