Orcadagbok 16 november 22:25

De slitna gympaskorna var på, vinterjackan jag köpte förra året, & mössan som är min mans, men som jag lagt beslag på var också på. Jag stod i hallen, vaggade vagnen obrytt, med ren muskelvana, märkte inte ens när lilla Si somnade. Jag kom mig inte för att gå ut. Tittade bort åt vardagsrummet, Fi satt i soffan och såg bort åt mig med allvarlig blick. Lilla Mi sprang mellan oss och undrade vad vi gjorde.

Vi bara lyssnar på några som pratar om vuxensaker vi behöver veta. Det är strax slut.

Fi sitter i vardagsrummet och lyssnar på pressträffen i telefonen. Jag står i hallen och gör samma sak. Åtta personer. Åtta personer får vi vara samlade. Tusen tankar passerar när jag står där i hallen, paralyserad. Fi och jag fortsätter titta på varandra med fast blick Vi talar ljudlöst, behöver inte ens nicka till varandra. Vi vet.

Det är allvar nu.

Klump i halsen. I magen. Vad händer? Vad fan är det som händer? En pandemi. Ett virus vi inte kan se. Något vi inte kan ta på, värja oss mot. Ett virus som tar det som betyder mest. Varandra. Viruset tar oss varandra, andra människor ifrån oss, och nu är det frihetens lands tur. Till och med oss kommer det åt, till och med här kan frihet inskränkas till den milda grad att vi nu får vara åtta personer samlade samtidigt.

Det är allvar nu.

Sjukvården. Hur står det till med sjukvården? Snart behöver de som vårdar också vårdas. De sliter ut sig, de kommer inte orka om vi inte skärper oss. Hur svårt ska det vara att skärpa sig? Jag såg en intervju med en iva-sjuksköterska, hennes ord ekar inuti Jag förstår att det är frustrerande, men det är inte så svårt. Du missar kanske den här middagen, matchen, julen men om du vill uppleva fler så följ restriktionerna.

Vad gör vi nu? Vad händer nu? Jag står i hallen och hör mitt ena barns små springande fötter mot parkettgolvet, utan att egentligen höra. Jag sväljer. Det är surrealistiskt, dimmigt, men det är verkligt och sant. Snart är vi inte fast i det där eviga ögonblicket. Snart har vi fattat de beslut vi är skyldiga att fatta som samhällsmedborgare. Snart har vi avbokat, planerat & handlat i butik för sista gången på länge. Snart har jag tänkt ut morgonens utflykt, ringt biblioteket och frågat om de kan ställa ut en bokkasse, snart har Fi gått igenom vilka dagar han kan arbeta hemifrån. Snart är vi på det klara med tillvaron, vår strategi.

Det är allvar nu.

Men vår värld rasar inte. Vi drabbas, men vi drabbas inte. Vi går inte under, inte nu heller. När världen rasar och stänga ner samtidigt, då letar jag efter matmuffinsrecept.

Det är surrealistiskt. Och det är sant. Det händer på riktigt.





Gillar

Kommentarer