Orcadagbok 16 januari 2021 22:56

Vi gick till pulkabacken med barnens farmor och farfar i lördags, mötte upp en kompis till lilla Mi och hennes mamma. Jag & mamman lärde känna varandra på byns öppna förskolas babycafe när vi samma dag behövde gå tidigare därifrån.

Jag sa ”Jag måste gå lite tidigare idag, vi ska gifta oss om ett par dagar och har lite att stå i”

”Jag måste också gå tidigare idag, vi ska gifta oss om två timmar” svarade L

Alla mammor skrattade lite åt det hjärtliga skämtet

”Nej, det är sant. På riktigt” svarade L.

Och så sedan dess, har våra döttrar, som är födda med ungefär en månads mellanrum, blivit lekkompisar. Vi mammor också såklart. Även om vi knappt har träffats på grund av Corona. Fram tills i lördags alltså, när vi skulle åka pulka, vilket småtjejerna inte alls ville. Så vi åt vår medhavda picknick ackompanjerat av ljudet från pulkor, ilande barn i backen och skratt från föräldrar som med skräckblandad förtjusning såg sina barn åka i lite för hög fart ned för den före detta skidbacken, innan vi gick hem till oss istället. Vi lekte ute först, för det gick bättre hem hos tjejerna att leka i snön i trädgården än i pulkabacken, men sen gick vi in.

Höll avstånd så gott det gick. Alltså inte nått vidare. Pysslade. Lekte. Pratade. Om allt annat än pandemin. Om sånt man pratar om. Tills det var eftermiddag och dags att vinka hejdå. Tills det var dags att plocka undan leksaker, färgpennor och diska ur kaffekoppar. Laga den där soppan.

När jag hackade morötterna och sköljde linserna kände jag mig så glad. Det var så behagligt. Att först ha vistats vid en pulkabacke fylld av andra människor. På behörigt avstånd, men ändå så att man kunde höra sorlet. Sen hemma, över en kopp kaffe med vänner som om inget hade hänt. Det var så skönt, behagligt.

Jag vet att det var onödigt att ses, att vi utsatte oss för en risk även om alla var friska och tvättade sina händer och följer alla restriktioner i övrigt, men det var så härligt att bara ses. Som vanligt. Som vanligt.

Som vanligt. Eller som förr.

Hur kommer som vanligt att vara sen? Efter allt det här?

Bara vi kan ses igen, utan att överväga risker med att träffas över en kopp kaffe. Utan att behöva bortförklara snoriga näsor på kylan ute. Utan att bli orolig över En nysning. Bara det går att träffas utan att känna sig skamsen och orolig så blir det nog bra igen.

Gillar

Kommentarer

Tove,

Ja jag längtar också efter det! Jag skrev ett inlägg om det häromveckan: "Det första jag ska göra" heter det. Vi har också följt rekommendationerna rätt slaviskt. Bara träffat folk inne en handfull gånger sen i mars. Vi umgås med väldigt få ute också. Man gör så gott man kan!

tovetankar.blogspot.se
NeaLi
NeaLi,
Ja, mer går inte att göra & nu är vaccinationen igång vilket betyder att detta har ett slut, även om det är ett tag kvar tills dess....
nouw.com/neali