Orcadagbok  10 december 21:40

Undra hur jag kommer minnas den här tiden efteråt? Intensiv. Underbar. Ganska enformig. Vi gör samma, har våra rutiner nu, med vissa små skillnader och ändå samma. Nya restriktioner påverkar oss inte så värst längre, vi följer dem. Håller avstånd och har begränsat våra kontakter avsevärt. Bakar, pysslar, håller matrutinerna och har kommit ut morgonrutinerna lite på det viset att vi sover längre, låter morgonen ta längre tid. Vi åker fortfarande på utflykt en gång i veckan. Har lite andra ärenden en dag i veckan & så brukar vi hitta på något på gångavstånd en dag i veckan. Torsdagar är städ- och hemmadagar. På ett ungefär.

Om två månader, lite drygt, ska jag börja arbeta igen. Mina kollegor talar om munskydd, möte på avstånd och hur den ena restriktionen efter den andra tvingar till förändrat arbetssätt. Det är så främmande. Jag gick hem i våras just som coronahysterin hade sin början. Då var allt nytt för alla, nu är det inarbetat, jag hör det på dem. Det kommer kännas så märkligt, som en helt annat värld.

Och så funderar jag på den här önskan om lockdown. Och om den uteblivna diskussionen om hur demokratin riskeras i ett sådant här läge. Om hur tacksamma vi ska vara som lever i ett land där det faktiskt inte går att tvinga människor att stanna hemma, för så ser inte vår lag ut. Detta i jämförelse med väldigt många andra länder som kunde stängas ner med en blinkning. Jag tycker det är vansinne att skrika efter lockdown, stanna bara hemma istället, resultatet blir detsamma. Det ska bli intressant att se hur pandemin påverkar samtalen om demokratin i efterhand. Det kan bli lite åt vilket håll som helst.

Gillar