Morgondimma & morgonvila i en egen liten visa

Genom glipan i gardinen kikar en dimmig lördagsmorgon fram. En ensam fågel sitter i björken utanför balkongen & sjunger en morgonserenad. Jag sträcker på mig under det stora fluffiga täcket med mina favoritlakan som är så sköna att morna sig i.

Små lätta barnfötter dunsar en våning ner. En papparöst och en barnröst turas om i takt till köksplink och bebistjut.

Inte kommer jag somna om igen inte, men det gör inte så mycket. Att bara få ligga här och sträcka ut sig en liten stund känns lyxigt, välbehövligt. Att känna kroppen, var den värker och var den stramar. Att få andas in och ut och fundera över livet. Borra in mig i det varma täcket och smygkika ut på fågeln när den flyger iväg. Långsamt börja röra på kroppen och väcka den med vilsamma rörelser. Sträcka ut stressen som satt sig i axlarna, ilskan som håller till i höfterna och tröttheten som stramar i benen. Kanske somnar jag om igen, kanske inte. Det gör inte så mycket vilket det blir, det är min egen lilla stund av vila jag tacksamt förvaltar.

Gillar