Mellanrummen

Lördagsmorgon med scones och hempressad juice av äpple och jordgubb. Dricka kaffe länge efter. Plocka och städa av lite. Undra hur det hinnerbli så stökigt så fort,och sedan ta så lång tid att återställa. Stanna upp och fundera på om det där med att göra bastu i källaren. Om hundra år när pengar kanske finns. Fortsätta plocka, pula. Ta på kläder och skiva upp frukt. Sätta på en balja kaffe till och veta att en vän snart kommer förbi en stund. Ta en långpromenad och lyssna efter våren som smälter snön, dripdrop. Otåliga barn i vagnen. Komma hem där maken är i färd med att mala högrev till burgare. Leka med barnen som vid det här laget är trötta och gnälliga. Lirka. Prova sig fram & slutligen kapitulera. Eller stå ut. Det är lite olika. Natta barn och sen äta burgare framför mello. Ha för höga förväntningar. Ha synpunkter och invändningar på det mesta. Tycka om i smyg. Smygsomna i soffan. Släpa sig upp till sängen. Somna, vakna av barn som behöver. Somna. Vakna & trösta. Somna. Vakna & så börjar det om igen.

Mellanrummen.

Helgdagarna, eller för all del vardagarna, som var för sig blir suddiga, men tillsammans faktiskt är livet. Som kanske inte innehåller så mycket njutning vid första anblicken. Men som bär på något annat, förnöjsamhet. Tillräcklighet.

Mellanrummen.

Som binder samman storslagenhet med det intetsägande så att de tillsammans blir alldeles värt det.

Gillar