Kroppen slits med hälsan

Kroppen känns. Höfterna beter sig som om de är en cykelkedja som behöver smörjas. Den ena axeln har gett upp att kunna lyftas rakt upp. Min lilltå jag slog i ganska illa är fungerande även om den ser ut att ha flyttat sig på något vis. Öronen susar för det mesta, det beror kanske på att jag biter ihop käken i sömnen sedan fem eller sex år. Ärren efter förlossningarna stramar, tynger, gör sig påminda. Magen är delad och tycks inte bli bättre. Jag känner hur hållningen har försämrats av allt bärande.

Men jag känner också styrkan i armarna. Antydan till skrattrynkor. Att andningen är lugn, medveten. Hårets kvalitet tycks bli bättre med åren. Kroppen är stärkt av yogan och alla promenaderna. Ryggen värker sällan på samma sätt som den kunde gjort förr. Mina axlar är inte lika stressade. Jag känner en vördnad inför kroppen och allt den tar mig igenom. Tänk vad den klarar av. Tänk vad den tar mig med på. Vad tråkigt det skulle vara

Om det inte syntes

Märktes

Eller

Kändes.

Kroppen är skapt för att användas och slitas med hälsan. Så jag sliter den med hälsan. Magen är ett minne om att ha burit två kroppar inuti min, och hållningen är minne av att sedan ha burit dem även utanför magen. Skrattrynkorna tyder på att det har funnits gott om skratt & allt det andra visar väl i varje fall att den här kroppen används väl. Dagligen från morgon till kväll. Varje liten del av den slits med hälsan. Jag hoppas den orkar ett helt liv. Har inga tankar om att den ska lämna jordelivet omärkt, utan snarare tvärtom. Det måste ju märkas att den har levt ett helt liv, allt annat vore konstigt.

Gillar

Kommentarer