Kaffe och torrvärmd kanelbulle smakar bäst ute

Novemberdimman gjorde en tidig entré lördagen efter en prövningens vecka. Min tå som jag slagit i ganska illa gick att stötta på, till och med gå med. Barnen vaknade tidigt och ännu en blank dag låg framför oss.

Inget blir bättre av att sitta här och glo

Sa jag högt till två par oförstående barnögon och sedan skyndade jag på med en stor balja kaffe, micrade de hembakta frysta kanelbullarna, packade storvagnen med filtar och andra förnödenheter, fick på båda barnen ytterkläderna & skyndade sedan iväg innan tröttskriken fullständigt spårade ut.

Det var fortfarande ganska tidig lördagsmorgon och dimman låg tät över husen i vårt kvarter. Så fort vi rullat förbi de närmsta grannarnas trädgårdar somnade lilla Si mitt i ett tröttskrik & lilla Mi började prata om snigeln som inte var en snigel utan ett löv som låg på vägen. Jag valde skogsvägen som egentligen är ett motionsspår framför asfaltsuppförsbacken. Det tog ungefär fyrtio minuter att komma fram. Lilla Mi hoppade ur vagnen och vi slog oss ner på träbänken under tak.

Mmm så gott att fika ute sa jag till min två och ett halvt åriga dotter samtidigt som jag tog en klunk kaffe från termosen och såg ut över sjön.

Mm , svarade hon med munnen full av kanelbulle.

Där satt vi, mina två barn och jag. Där satt vi och såg på när någon rodde tvärs över sjön. Stillheten. Tystnaden. Lugnet. Här fanns det inte plats för trasiga tvättmaskiner, bilar som inte startar, pandemier och gnagande oro. Här fanns det tillräckligt med utrymme för oss att bara vara. På en halvö, mitt emellan två sjöar i norra Skåne.

Nämen titta, enbär! Det måste vara enbär! Sade jag hög, utan att förstå att jag sa det högt, förrän lilla Mi upprepar

Nbä, woho enbä!

Och så tittade vi på enbärsbuskarna & enbären och jag påminde mig om att gå hit och plocka när jag bara har ett av barnen med mig.


Lilla Mi började tröttna och jag såg mig om efter något att distrahera henne med en liten stund till

Titta här, det här har varit ett hus på den gamla tiden, när Emil i Lönneberga fanns.

Vill gå in dä

Ja det är klart vi ska. Och så gick vi in i ruinen av en gammal husgrund. Tanken på att det faktiskt har varit ett hus där människor har bott är obegripligt. Halvön vi stod på har varit en av bygdens nyckelpassager under krig för hundratals år sedan. Torpet som en gång stod här har bebotts av familjer, för att sedan bli undantag till de äldre och så småningom agera kolerahus som dock aldrig behövde användas. Nu är allt det där någon form av strövområde och bebos främst av huggormar & många sorters fåglar.


Pom mamma ja vill åka vagn.

Ja, nu är det nog dags att gå hem igen, då är vi hemma lagom till lunch. Men hit kommer vi snart igen,

Mm gilla pinna

Ja, grilla korv med vedträn. Det ska vi göra så snart pappa är frisk. Pappan som satt i karantän i gästhuset för han kanske hade corona. Oron som gnagde över det.

Jag bäddade in båda barnen i filtar i vagnen och gick under tystnad tillbaka hemåt igen. Kunde inte låta bli att snegla åt husen närmast halvön vi just lämnat. Ett av dem är till salu för en hiskeli summa med den här byns mått mätt.

Tänk att bo så nära det här , det skulle man gjort, tänker jag, innan jag insåg att vi bor nära det här.

Tänk att vi bor så nära det här, tänkte jag, tänk vilken glädje ändå. Att kunna gå hit & äta torrmicrade kanelbullar och sen gå tillbaka till kvarterstryggheten & närheten till förbindelser, skolor, affärer & allt.

Gillar

Kommentarer