Iaktagelser vid kyrkogården


Bakom trästaketet målat i svart skymtas hon i rullstolen. Lockigt matt hår i grått. En gång var hon kanske blond, eller mörk, det går inte att avgöra. Hon skulle kunna bära upp en hatt, men det har hon inte. Hon har röda skor, röda i 50-talsnyansen som nästan skär sig utan att störa. Skorna lyser upp därifrån rullstolens fotstöd. Skorna bryter av mot det gröna gräset så fint. Kvinnan, som närmast kan beskrivas som en dam, blir körd i rullstolen av en man i militärgrön jacka. Det går inte att avgöra om han är 45 eller 25 men hans frisyr är en sådan som var snygg för tio år sedan. Det ser omständigt ut att köra rullstolen, mannen utan ålder tycks ha kört fast med den. Saknar rullatolsvana. Damen har blicken en bit bort, mot en dunge med relativt unga bokträd. Där under skymtas gravstenar i rad.

Jag vänder blicken mot cykelvägen igen. Går i rask takt förbi kyrkogården och kolonilotterna intill. Där växer vackra dahlior, solrosor & luktärter mellan rader av grödor som är skördeklara vid den här tiden.

Undra vems grav de skulle till, damen och mannen utan ålder. Kanske damens make, eller kanske hennes syster, som är mannens mormor eller farmor. Kanske känner de inte varandra så värst bra? Kanske har mannen utan ålder, som då egentligen är en pojkvasker med alldeles nytt körkort blivit ombedd att köra en avlägsen gammal släkting till den där graven? Kanske har damen själv bett honom följa med? Jag funderar över vad de säger där på kyrkogården just som pojkvaskern kört rullstolen av stigen.

Det är närmare tjugo år sen hon dog nu. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne.

Kanske bor damen på äldreboendet som ligger ett år hundra meter längre bort? Kanske kommer pojkvaskern dit varje vecka. Ja så är de t nog. De står varandra nära och ses varje vecka. Ibland spelar de bluff och ibland sitter de bara tysta och dricker kaffe till ticktackljudet från klockan som hängt i damens barndoms gård en gång i tiden. Klockan som nu är det enda tecken på livet innan boendet, klockan hon vägrat att slänga eller sälja eller skänka. Allt annat kunde de ta men inte den.

Ja du säger det. Är det den här graven?

Mm. Kan du borsta bort de där löven är du snäll.

Pojkvaskern borstat bort ett par tre brandgula löv från gravstenen och ställer sig sen bredvid damen i rullstol.

Hon hade tyckt om dig det ska du veta.

Ja du säger det.

Pojkvaskern känner telefonen vibrera i jackfickan men låter den vara. Han vet bättre än att ta upp den nu, även om han nog helst skulle vilja se om det är Amanda som har svarat på hans senaste sms. Bara tanken på att hon kanske har svarat ger honom fjärilar i magen. Det är nästintill olidligt att inte dra upp telefonen,’ men han håller sig.

Du kan svara i telefonen om du vill. Pojkvaskern tittar förvånat på den äldre damen men hinner inte säga mer

Jag är gammal, men varken dum eller döv. Svara du.

Damen ler ett litet leende och sneglar mot pojkvaskern när han tar upp telefonen. De skulle bara veta de där ungdomarna. De skulle bara veta att allt är sig precis likt. Det är bara tekniken som har förändrats, inte människorna.

Gillar

Kommentarer