Genom klara havsblåa ögon

I sängen. Lilla Si vaknar själv i sängen. Jollrar. Sträcker på sig. Tittar ut genom balkongdörrens immiga fönster. ”God morgon lille älsklingen, har du sovit gott?” Mamman ler stort. Lilla Si också. Han blir upplyft och morgonkramar kind mot kind. I korridoren hörs storasyster, och Lilla Si vänder genast blicken ditåt. Följer henne med blicken. Ler igen.


I vagnen. Två timmar senare är Si nedbäddad med yllefilten. Blir vaggad av raska steg och nattad av regnet som slår mot vagnens regnskyddade tak. När vagnen en stund senare stått stilla i ett par tre minuter vaknar Lilla Si, den här gången ledsen. Mamman skyndar av med overallen, mössan, vantarna, den tjockare tröjan. Lilla Si är otåligt ivrig nu, hungrig. Får flaska den här måltiden. Äter sig mätt och myser sedan i mammans famn.

I badbaljan. Han plaskar nu, med ena handen. Blir ivrig med hela kroppen så som små små barn blir. Vattenytan lämnar ifrån sig luftbubblor, små vågor som speglas mot fönsterljuset. De är otroliga i lilla SIs ögon. Ett mirakel nästan. Snart är han trött. Blir uppburen, torkad, smörjs, värmd, vaggad.

På golvet. Mamman och lilla Si ligger bredvid varandra på yogamattan. Lilla Si skrattar sig igenom varje vinyasa. Mammans hårtofs är så rolig. Fingrarna är så roliga när de sträcks mot skyn. Rörelserna i katten och kon blir en tittutlek som frammanar ett innerligt skratt. Så befriande tänker mamman. Han vet inte vad som är roligt än, så han skrattar åt allt.

I famnen. De är nästan alltid tillsammans lilla Si och mamman. Han vet inget annat. Hon är trygghet och mat. Inte så länge till, men en liten stund till. ”Nu och nu och nu och nu ” tänker mamman. ”En liten stund till i livet är vi nästan alltid tillsammans”.

Gillar

Kommentarer