Frostfingrar & låtsaskatter

Det är tidig lördagsmorgon, en riktigt kall sådan, men himlen är klarblå. Ungarna är vana vid att pälsas på kläder och bli nerbäddade i multisportvagnen som båda får plats i. Si brukar somna innan vi hunnit ut från vårt kvarter & lilla Mi brukar vilja gå fälv just som lilla Si har somnat.

Idag tar allting längre tid än det brukar, och egentligen skulle det vara ganska bra om vi höll oss hemma men jag kan inte låta bli trots att det är svårt att få två barn flera lager kläder & samtidigt hålla oss alla på gott humör. Den här morgonen tycks det vara en omöjlighet och vi turas om att ge upp jag & barnen. Men när vi kommit ut på grusvägen & lilla Si till sist har somnat & lilla Mi klättrar ur vagnen & tar sin lilla hand i min då är det värt det.

När vi letar skogsskatter och snart smyger tyst tyst för att det är tydligen så man gör när man letar efter skatter.

När lilla Si ger små ljud ifrån sig som tyder på att han sover och mår bra och när storasyster pekar mot himlen och säger titta och jag säger wow men vet inte om vad

När vi hittar på att skatorna vi smugit på flög till ett land långt borta & träffade barn på vägen dit

Och när vi leker katter och jagar låtsasmöss hela vägen hem

Då lägger sig stressen långt ner i magen & ger plats för något helt annat, tillfredsställelse & tacksamhet. För ett litet ögonblick är de bara mina. Jag är bara deras. Då är allt värt det.

När lilla Mi noggrant undersöker ett grässtrå som är täckt av frost & sedan smakar på fingret & säger kall då, precis då, känner jag mig alldeles varm.

Gillar

Kommentarer