Ett år med corona

För ett år sedan hade viruset börjat krypa under skinnet på oss. Snart skulle hyllorna i mataffärerna gapa tomma, en overklighetskänsla av domedagsrang skulle infinna sig & en nysning var plötsligt skräckinjagande.

Inte gick det att tro att det skulle vara vardag

Att sprita händerna så ofta att de spricker, och sen vänja sig vid svidandet av ännu mer handsprit i samma sprickor
Att inte kramas eller ta i hand eller stå bredvid någon utan minst en meters avstånd
Att inte ha träffat nära & kära på ett år eller så
Att känna sig skyldig för ett besök på stormarknaden
Att bära munskydd i tid och otid
Att bibliotek, simhallar & museer skulle stänga
Att längta efter sorl & trängsel
Att lite ge upp vissa saker med mantrat att det är tillfälligt, utan att egentligen veta
Att längta efter att bli stucken i armen, längta efter vaccin &
Att oro sig över mutationer
Att inse, förstå & veta att det kommer finnas ett

Före

Och ett

Efter

Det som vi just nu står mitt i.

Det gäller att hålla modet uppe, men tillåta sig att kapitulera ibland. Tillåta sina medmänniskor att kapitulera ibland. För det handlar om liv & dö. Om familjer som splittras, personal som arbetar sig själva fördärvade & konsekvenser vi ännu inte har en aning om.

Det är en form av undantagstillstånd även här

Även här där vi har fått behålla friheten i att gå utanför dörren när vi än vill.

Det är en form av undantagstillstånd och normalt sätt är det ett straff att isoleras från andra.

Vi isoleras från varandra & det blir så tydligt då;

Att vi behöver varandra.
Sorlet
Trängseln
Det kollektiva medvetandet som skapas av att vara många själar på samma plats

Vi törstar efter det

Andra människor
Flocken
Tryggheten & friheten andra människor innebär


Gillar

Kommentarer