En meditativ resa längs med grusvägarna

En krispig vardag vaknar jag som vanligt innan barnen, går upp och tar på mig sköna gåvänliga kläder. Väcker så småningom barnen, om de inte är vakna. Vi myser i stora sängen en stund innan de också får kläder på kroppen & blir burna nedför trappan. Jag gör frukost till lilla Mi när lillebror underhålls i babysittern. En extra kanna kaffe kokas & jag gör det här salladen att packa ner som lunchmatsäck. För säkerhets skull mixar jag också ihop en grön smoothie & häller över i min glasflaska.

Sen samlar jag ihop oss och alla prylar som ska packas ner. Lilla Mi lämnas vid förskoletrappen & sedan ligger de oändliga fem timmarna framför mig & lilla Si. Idag ska vi ägna dem åt en riktigt lång långpromenad. Jag har tänkt ut en sträcka och tänker inte låta något stoppa mig. Matsäcken är packad, bärsjalen är med & solen ska lysa på sitt septembervarma vis. Jag småpratar med Si, berättar om det vi ser, innan jag förstår att han har somnat.

Nåväl. En stunds egen lugn & ro någonstans längs en ödslig grusväg är inte det värsta ödet jag kan komma på just idag.

Någonstans längs med vägen stannar jag & tar en kopp kaffe till smoothien. Jag sträcker ut ryggen med några yogapositioner efter att ha kikat runt så ingen ser. Lilla Si ammar och några flyttbenägna fåglar sjunger sina sista sånger innan de beger sig på en lång resa. Det luktar skog & äng & jag blir snart lugn inuti. Efter ytterligare någon timmes promenad äter jag min sallad & dricker mitt vatten sittandes på ett stengärde. Benen börjar bli möra nu, det är längesedan jag var ute på den här typen av långpromenader. Lilla Si vill komma upp och sitter i sjalen & har fullt sjå med att studera allt som råkar passera hans synfält. Snart är vi inte många kvarter ifrån vårt hus & det verkar som att vi hinner vila på soffan en stund innan lilla Mi ska hämtas. Kroppen är trött liksom huvudet. Men något har också skett inuti & det känns skönt, fridfullt, nästan som en meditativ själslig upplevelse.

Gillar