Denna dag, ett liv

För tre månader sedan föddes vår minsting Si. Det har varit långsamma månader på många sätt. Det känns som ett helt liv sedan vi befann oss på sjukhuset och oroade oss för hur det skulle gå. Efter en vecka hos verklighetens superhjältar på Neonatalavdelningen fick vi komma hem på midsommarafton. Med ett litet barn som behövde få återhämta sig i lugn och ro, med sargade i själar efter att ha varit föräldrar till en svårt sjukt barn, och jag med en trasig kropp som behövde läketid.

Då var det inte mycket som var helt. Lilla Mi förstod inte alls vad som hände, det var inte såhär det skulle gå till när hon fick en lillebror. Mamma och pappa försvann i fler dagar än hon kunde överblicka. Och väl hemma var det tyst och konstigt och lillebror bara skrek.

Men så gick sommaren, långsamt, och steg för steg återhämtade vi oss alla. Nu, tre månader senare är vi en liten och komplett familj igen. Med två små barn som växer och utvecklas precis som de ska, och två föräldrar som sakta men säkert börjar hantera sådant det innebär att ha två barn. Och samtidigt kan vara Fi & NeaLi då och då.

Jag tänker så ofta på vad Farbror Melker säger i Saltkråkan,

Denna dag, ett liv
,


Och förundras över innerbörden som är så sann, & vacker. Varje dag är ett liv. Och nu är tre månader ett helt liv. En kort stund. En evighet. Och alldeles förgängligt.

Gillar

Kommentarer