Den lilla lyckan

Den lilla lyckan suckade tungt och sparkade småsten längs med grusvägen. Regntunga skyar och leriga vattenpölar var dess enda sällskap och ivriga lyssnerskor.

”Jag kan knappast bära upp det där. Jag fyller knappast ut så stora skor. Inte alls faktiskt. Jag gjordes inte för skor.”

Skogen susade omhuldande till svar & uppmanade den lilla lyckan att fortsätta sin berättelse.

”Jag är ett kort litet ögonblick. En glimt, som rådjur som springer över ängen en solnedgång i sommarungdomen. Jag är läpparna som möts i en efterlängtad kyss och jag är de behagliga tonerna som spelas i favoritsångerna. Jag är sommarens första mjukglass på tungtippen, barfotafötter mot gräs som kittlar mellan tårna & jag är pudersnön på trädgrenarna i motljus iklädd klarblå himmel. Jag är en varm vänskaplig kram och barnens innerliga ärliga skratt i leken. Jag är allt det där, men intet mer än det där”

Den lilla lyckan stannade och tittade sig omkring. Dess blick stannade vid en av vattenpölarna som var ett av alla fuktiga vittnen till regnets nyss avslutade krig och fred.

”De tror jag är hela havet, men i själva verket är jag knappt den där vattenpölen.”

Den lilla lyckan stirrade tomt ut i intet när vinden gjorde sitt allra bästa för att förbarma sig över sin nyfunna vän.

”Jag har blivit ett ideal, och är bortglömd som ögonblickskänslan jag skapades för att vara. Det är som att de har tappat bort sig längs vägen, och försöker fylla ut det med tomrum men kallar det lycka. De tror de fyller ut med mig, men har missat poängen. Jag är bara den lilla lyckan, en vattendroppe i ett stort hav av känslor. Inte kan jag finnas utan mina stormiga och stilla besläktade vänner , inte har jag något värde utan dem. Inte är jag sämre för det.”

Den lilla lyckan vek av från vägen in i skogen och la sig rak lång i den varma fuktiga mjuka mossan och somnade strax efter att ha sagt detta;

”Jag passar bäst som ögonblicket de vänder sig till när känslohavet stormar eller är stilla. Det är på det viset vi kommer varandra nära , det är då jag kan viska i deras öra. Jag viskar ’Jag är här nu. Denna lilla stund är all tid och slut igen. Dina sinnen fotograferar mig. Känn vad de vill fånga och lät det sedan passera. Låt dig vara du, och låt mig vara detta, den lilla lyckan. Den lilla. Det är så jag blir störst’.

Gillar

Kommentarer