Nu är det ungefär ett år sedan jag började göra yoga regelbundet hemma. De första tre månaderna yogade jag nästan varje kväll. Det var medicin. Det var en slags lektion i kroppskännedom och kroppsnärvaro. Det var direkt avgörande för att må bättre. Jag andades ut det mörka, förmultna, de som gjorde ont. Jag stretchade mig till förståelse för kroppen. Känsla för den. Hittade hem i den. Blev ett med varje kroppsdel. Jag vet, det låter helt flummigt men innan yogan kom att bli min fasta kvällsrutin så hade jag ett av alla viktiga samtal med psykologen.
”Du är i huvudet hela tiden” sa hon till mig en gång. Min respons i tankarna var snabb ”Var ska jag annars vara?”

Kroppen, den fanns inte annat än som något slags fordon som tog mig framåt. Kroppen var liksom separerad från mitt inre jag. Tills jag förstod vad hon menade alltså.

Men jisses. Det går att vara i kroppen.

Och oj, så obehagligt till att börja med. Stelt. Spänt. Okänt.

Men efter några månader så hände något annat. Jag yogade, mediterade och hittade ett rikt inre liv. Jag hade obeskrivbara inre upplevelser som var viktiga hållpunkter på den där resan jag omedvetet hade påbörjat. Efter ett tag hörde vi ihop, jag och kroppen. Och ett år senare yogar jag fortfarande, även om det inte alls är nästan varje dag. Jag kommer nog inte sluta. Kanske ta uppehåll, men inte sluta. Yogan förenar och skapar förståelse för det huvudet och kroppen är lite oense om. Yogan är en slags kommunikation för det inre livet. Och det inre livet speglas i kroppen. Hur den känns. Allt hänger ihop. Allt.

Jag hade glömt hur det verkligen kan känns efter en löptur. Alltså efter en lite längre löptur. Runners high kallas det. Känslan av eufori efter att ha sprungit i högt tempo. Allt för att vi för länge länge sedan skulle orka springa ifrån faror. Känsla av eufori. Jag har troligtvis inte alls känt på äkta runners high egentligen, men ändå. Hjärtat som pumpar & känslan som följer när kroppen klarade det, när den klarade att springa även om det tar emot. Blod som pumpas runt. Tankarna blir för en liten stund tydliga, enkla, klara. Lugnet inuti infinner sig för kroppen har fullt upp med att fungera. Pumpa, slå, svettas, andas.

Och solnedgång. Så vacker den är den där solnedgången.

Och ett kvällsdopp i sjön. Ner, och opp direkt.

Igårkväll kom jag ut på en kortare joggingtur i motionsspåren som ligger precis bortanför vårt kvarter. Det är sagolikt att springa där i bokskogens lysande gröna toner, även om ljudet av trötta andetag stör fågelkvittret. Att springa är läkande. Jag har nästan glömt känslan av det eftersom det inte har blivit lika mycket springande nu som innan jag var gravid med lilla S.

Bortanför träden väntar en belöning som är obetalbar, utsikt över sjön och byn vi bor i. Där går det lätt att andas och vinden bär ofta på svar jag söker i tankarna.

Det är sällan svaren finns i tankarna. Oftast finns det i barnens skratt, utsikten, skogen, trädgårdsarbetet, yogan, springturen eller i ett givande samtal.

Det är faktiskt så enkelt. Och precis så svårt.