Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag egentligen tycker om att världen har krympt. Om att grannens körsbärsträd nästan skimrar i majskymningen och jag upplever det som helt magiskt, om att lilla Mi drömskt pratar om att åka flygplan och besöka en leksaksaffär på samma vis, som att de är lika ouppnåeliga. Om att helt tillåta sig att fastna i trädgårdsblomster, viltplockatjakter & vardagsäventyr med barnen.

Jag tycker om det, att njuta av det lilla. Hitta tillfredsställelse, glädje i sådant som finns runt omkring för det mesta. Att vända sig inåt, och bara låta det vara så.

Men jag längtar också efter att komma hem efter att ha varit borta. Hinna sakna. Se andra platser och träffa människor. Jisses vad jag längtar efter att träffa och prata med andra med nån reda. Jisses vad jag längtar efter att sitta på tåget med en övernattningsväska packad för att kunna träffa en god vän i minst ett dygn. Jag längtar så det gör ont efter det.

Må en ny tid snart komma! Detta virus har lagt sig som ett blött täcke över tillvaron, samtidigt som något därunder har återfunnit sin plats och sitt värde. Det lilla, att hitta storheten i det lilla. En smak. En doft. En plats. En liten liten detalj tycks vara det som gör skillnad på himmelriket och helvetet. Inte mer än så. I det stora hela är det trots allt detaljerna som räknas.

Är det inte alldeles stillastående på nå vis? En pandemi och en alldeles kall vår. Distansering och någon slags tystnad man inte riktigt rår på.

Ja. Och livet med två små. Som är stökigt och discodans. Som är för lite sömn och mycket mys. Som är att själv ta mindre plats, och samtidigt känna sig rikare. Att känna sig sliten.

Den här tillvaron är så mycket både och. Men visst är det lite drygt nu. Visst vill man bara trängas i öltält på stadsfester, åka på simhallar och bokstavligt talat bada i virushärdar, ha arbetsmöten utan en endaste deltagare på distans, träffa vänner jämt och hela tiden och kunna nysa utan att undra om det är coronan.

Jag längtar till och med till logdans. Och att shoppa i butiker och att trängas på ett kvalmigt tåg. Må det komma en tid efter detta som tillåter det.

Som tillåter svettpärlor i pannan och instängd lukt när tågkontrollanten tränger sig fram mellan folk och väskor och vagnar och än mer folk.

Det kändes lite högtidligt att iklädd munskydd och visir få första vaccindosen för covid-19, dessutom på internationella kvinnodagen samma år som kvinnlig rösträtt firar 100 år (alltså 100 år sedan rösträtten praktiserades). Jag har en vana av att lyfta blicken, ibland lite väl högt & svajigt vilket man kan ha med sig i den fortsatta texten.

Att vaccinera mig har inneburit övervägande , men trots rädsla har det inte funnits något alternativ. Den här vaccindosen står inte bara för minskad risk för att bli smittad av covid , det står också för att vi kommer närmare ett fritt samhälle igen. De restriktioner vi nu råder under inskränker vår demokrati mycket. Vi lever inte fritt eller tryggt. Vi lever slutet vilket inte är bra varesig för individ eller samhälle. Att ta vaccindosen blir också att ta ett samhällsansvar som medborgare i ett demokratiskt och relativt jämställt land. Att ta vaccinet innebär måhända en viss risk för biverkningar eller konsekvenser vi inte känner till, men biverkningarna kan knappast bli värre än det den här pandemin fört med sig på global-, nationell- eller på ett personligt plan för de allra flesta (och då är vi här i Sverige ändå förskonade från så mycket). Att ta vaccinet blir därför , i mina ögon, både en förmån & en skyldighet gentemot mig själv, min familj & vårt samhälle. Av så många skäl, inte minst för att återgå till- och bevara demokratin.

Föregående generationer slogs för demokratin genom demonstrationer ute på gatorna. För oss verkar det inte bättre än att vi hedrar den kampen genom att lita på den samhällsapparaten som är uppbyggd och tar ett stick för laget!