Bokslukeriet

Läsandet har följt mig sedan det var en möjlighet. Jag minns inte mina första trevande ord, men jag minns hur varje bokstav i alfabetet satt på väggen längst bak i klassrummet när jag gick i F. Intill varje bokstav fanns en bild på någonting.

A a - bild på en apa
B b - bild på en bil

Och så fortsatte det. Jag minns hur stolt jag var över att kunna bokstavera de allra flesta orden. Jag minns den som var svårast

D d - bild på en flicka med mörkt lockigt hår.

Vad kunde det vara? Jag undrade så. Försökte bokstavera. Men det gick bara inte.

Tills en dag när jag bara visste vad som stod där. Det var ingen stor grej längre.

D d - docka

Jag minns boken om grodan. Den jag strök under alla ”och” som fanns av oklar anledning. Det var den första boken med lite mer text som jag läste mig igenom själv i ett svep.

Trötta ögon minns jag.

Utvecklingssamtalet någon gång i lågstadiet som gick ut på att jag var trött i skolan.
För att jag läste för länge om kvällarna.

”Kan du inte läsa ett kapitel per kväll?”
”Nej, det är ju bara några sidor”

Jag minns bokserien om flickan Miranda. Har fortfarande kvar den allra första boken i serien ”Miranda och pärlhalsbandet”. Kanske min allra första riktiga läsupplevelse.

Jag minns när mamma sa ”Du kommer nog tycka om böckerna om Harry Potter” och jag minns hur de låg i stora högar i bokhandeln. Glansig framsida , och stjärnor på varje innersida. Jag läste tills ögonen föll ihop av sig själv. För varje ny Harry Potterbok som kom ut läste jag de föregående igen. Tills femte boken, sen hade jag annat för mig. Blev tonårskär och så. Lyssnade efter moppekillarna och så.

Men läsningen fortsatte att finnas med mer eller mindre. I skolan. Lediga kvällar. Och i perioder inte alls. I gymnasiet läste jag dock mängder med böcker. Fick verktyg för att fördjupa upplevelsen av mina fantastiska lärare. De väckte vetgirigheten, kunskapstörsten och någon slags bokstavspassion.

Sen kom universitetet och det torra akademiska. Upplevelserna torkade ut och dog där. Det tog lång tid att återhämta sig ifrån det, det tog tid att boksluka igen.

Men läsandet är inte bara skönlitteratur. Jag har ett läsande yrke, även om det inte är skönlitteratur. Läser och formulerar texter. Om och om igen.

Och så kom den här föräldraledigheten och längtan bortom scrollande, sträckserietittandet. Längtan efter något annat ursprungligt.

Bokslukeriet tog revansch, är tillbaka och det är precis som när jag stavade mig igenom ”E e - ekorre ”
Som när Miranda gömde sig i det ilgröna trädverket.
Som när Harry Potter flög på sin första kvast för första gången.
Som när jag läste & äcklades av ”Främlingen” , blev störtförälskad i ”Sommarboken”
Som när jag grät när Karl Oskar var gammal, skröplig och såg tillbaka på det liv jag just läst om

Det är som att vara liten igen, få ta del av andra världar och bara inte kunna sluta läsa en sida till, och en till, och en till. Tills ögonen känns rispiga och texten knappt är läsbar.

Bokslukeriet är en livslång kärleksrelation.

Gillar

Kommentarer