Gott nytt år. Sannerligen önskar jag er ett gott nytt år. Må det bli ett fint år. Må vi kunna omvandla 2020s märkliga tillvaro till klokheter, lärdomar & tacksamhet för allt vi har och är.

2020 är på många vis obeskrivbart eftersom vi är i det fortfarande. Och förutom den globala tragedin (och kanske också läromästaren) som pandemin har fört med sig har vi också genomgått mirakel och tragedier när lilla Si föddes. Och nästan dog. Men överlevde. 2020 förde med sig vårt andra lilla mirakel, och därigenom så många glädjeämnen. Men 2020 såg också till att vi lärde känna en annan slags sorg. En sorg jag inte önskar någon. De dagarna när vi inte visste om lilla lilla Si skulle klara sig, de dagarna lämnade ett sorgstänk i våra blickar för all tid.

2020 präglades av att bära lilla Si i kroppen, och sedan utanför. Året präglades av att bli en familj i ett stortgrått och för oss nytt hus. Det präglades av att gå sönder och sedan läka igen. Att umgås med barnen så mycket att jag har glömt vad man annars gör.

2020 är ett år många vill lägga bakom sig. I viss mån jag också. Men samtidigt inte alls. För 2020 har jag tillbringat i en liten liten bubbla med många många minnesvärda stunder tillsammans med barnen. Vi gjorde allt vad vi kunde med det här året, och jag kommer minnas det med värme. Jag tror att alla utflykter, och inflykter med barnen och Fi är sådant som värmer hjärtat tills den dagen det ska kallna. Små rosiga kinder i bulliga vinterkläder, troligtvis för många lager. Buckliga termosar med halvljummet kaffe och varm choklad. Äggmackor som har smulat sig. Torra bullar och mirakel att titta på; som änder som flyger över en sjö. Som hundratals vattenpölar man kan plaska i när man har stövlar. Som när lilla Si såg en get för första gången. Som när vi har kastat stenar i sjöar. Gått mil. Gungat högt högt i himlen. Lekt katter som jagar möss. Var pirater och hittade en skattkarta. Pysslade oss pysselmätta och bakade frysen full. Om och om igen. Jag kommer minnas de där kritiska stunderna när båda barnen skriker och hjärtat är förtvivlat. Känslan av att aldrig räcka till är knappt uthärderlig och samtidigt är det en ynnest att få uppleva det. Att få ha två små att klä i tjocka köttbullekläder för att ännu en gång traska, eller köra, rakt ut i naturen. För 2020 stängde alla platser för lek inomhus, med andra. Men något annat öppnades upp. Enkelheten. Det behövs inte så mycket, det allra viktigaste behövs men inte mer än så.

Jag lärde mig av 2020 att det allra viktigaste behövs, så mycket att jag skulle ge mitt liv för det. Men annat behövs inte så värst. Det är ungarna. De är min syre. Fi som är min resvän längs med livet. Det är värme i huset. Mat på bordet. Sjukvård när det behövs. Och sorlet från andra då och då. Gemenskap.

Det är det viktigaste , men annat är inte oviktigt. Det lärde kanske 2020 oss alla. Allt vi tog förgivet, som går att leva utan, men som fattas oss ändå. Det som förgyller när ett grått täcke lägger sig över oss. Det som ger lite mervärde.

2020 gav så mycket. Jag har svårt att begripa det. Det gav så mycket, och det tog så mycket. Så är det. Man kan inte bara få och få, ha och ha. Det handlar om att ge och ta. 2020. Du tog, och du gav. Nu är vi klara med varandra. Du kan lägga dig för att vila. Slicka såren. För det måste vara tungt att få din lott. Bära pandemi och miljökris och alla andra kriser på dina axlar. Men du ska veta 2020 att du också gav en liten människa ett omåttligt stort ljus. Mitt hjärtas ljus lyser starkt. Tack för det.

30 dagar, 15 inlägget. Minst. Jo men jag är såklart med, för att jag tror att den här lilla vrån har något att tillföra. Inte för att det handlar så värst om sådant bloggar tycks handla om. Utan för att den här vrån är något annat. För väl regisserade bilder är inte allt. Inte heller senaste inköp eller tusentals tips om allt allt allt. Så jag lovar inte vackra bilder och jämt genomtänkta inlägg som är nischade. Men jag lovar att skriva med själ & hjärta & vara med för att visa något annat. Kanske vardagligare. Kanske inte lika putsat. Inte lika bjussigt. Men med mervärde. Med en öppenhet och hopp om att vi fortfarande väcker varandras tankar. Med en sann glädje i att få skriva om smått , stort & pyttelitet. Med den här lilla vrån om att bara vara lite människa, morsa, fru, socialarbetare, vän & så. Jag tycker om att dela det med er läsare, tanken på att det finns en liten trogen skara människor som lägger sin tid på att läsa, då & då eller oregelbundet eller regelbundet. Det är ju just det som är glädjen, att få dela detta med er. Det vardagliga, dråpliga, fula & fantastiskt fabulösa som är livet. Så. Jag är med i #nouw30dayschallenge . Jag hoppas ni läsare tycker om att trilla in här då och då. Jag hoppas det ger er mervärde.

nouw.com/nouw30daychallenge

Det är mellandagar och julefrid. Vi äter julmat i olika konstellationer (tacos på bräckt skinka är inte fy skam om du vill ha middagstips, och det är inte heller allt för långt ifrån några av de mexikanska varianterna faktiskt, gott med koriander, lime och ananas eller mango till). Förutom att äta så leker och läser vi för det mesta. Eller spelar mindcraft eller tar en tupplur mitt på dagen. Idag snöade det också, i säkerligen fem minuter så då fick vi gå till pulkabacken, för i Skåne är frost snö, det är sen gammalt. Nu ska vi fortsätta ha ganska skärmfria mellandagar så vi ses just precis när det nya året knackar på. Tills dess, god fortsättning!