Vitlöken drog med sig kompisar hem som intog delar av vårt skafferi. Det resulterade i att vi fick kasta en hel del skafferivaror. Dyrt slarvigt slöseri som fick mig att tänka om.

En dymo och ett helt gäng glasburkar senare öppnar jag numera gärna skafferiet.

Längst ner har vi baklådan som kompletteras med tillbehör i en annan låda och extra mjöl i ett annat skåp. Nu är allt lätt att hitta, det blir inget spill och inga kryp trivs.

I hyllan ovanför har vi middagshyllan som kompletteras med ris, gryn och pasta i ett annat skåp. Nu skulle resten av köket behöva en liknande makeover, och så blir det säkert när vi kommit till rätta med andra stökiga vråer här i huset.

Hur långt ifrån ett världskrig är vi?

Tre mil.

Hade ryssarna skjutit tre mil längre, då hade vi haft ett världskrig som ingen vill ha eller är beredd på.

Jag får migrän av tankarna och beslutar mig för att gömma mig ifrån oron, med handling och vardagsliv. Det blir mycket pannkakor, vitsippor och barnliv här framöver.

Kriget har fastnat innanför näthinnan. Jag kan inte sluta tänka på det, på människorna där. På maktlösheten för så många som följer av några få personers maktbegär.

Och kriget gör det också så tydligt, hur bra vi har det. Den här helgen bär jag med mig länge länge , inte för att vi gör något spektakulärt, tvärtom. Det behövs inte, och det i sig är spektakulärt.