Jag skrev tidigare på min instagram om att jag kanske skulle skriva ett inlägg om mitt självskadebeteende och hur det har varit och är för mig. Inlägget är för min skull för att jag ska kunna titta tillbaka och veta att jag är starkare än vad självskadandet gör en till. Har du lätt för att bli triggad -Läs på egen risk isåfall.

Jag minns inte hur gammal jag var första gången jag drog ett rakblad i handleden och jag vet inte vad som drev mig dit, kanske allt som pågick och sänkte mig. Ska jag vara ärlig så är jag nästan 100% säker på att de var i 4e klass som allt började. Första gången blev starten på ett beroende, ett känslokallt sådant utan tanke på andra, min flykt och kanske även räddning om man får säga så?
I början var det någon enstaka gång bara för att stänga av övriga känslor , för att få känna sig levande. Känslan av att blöda fyllde ut känslan av att finnas och det gjorde det mer verkligt och tog bort tomhetskänslan. Låter kanske konstigt men jag var nöjd, nöjd när smärtan slukade mig. Självskadebeteendet blev ett beroende som snabbt övergick i en kamp mot klockan, skulle jag hinna innan skolan, innan mamma o pappa kom hem? Det blev ett känslokallt beteende som bara ökade i antal gånger i veckan och per dag, som värst var det då det var morgon, efter skolan och innan läggdags.

Tillslut slutade jag bry mig om jag skulle bli tagen på bar gärning och jag minns en gång när jag hade skadat mig och mamma kom in i rummet och jag helt likgiltigt tittade på henne medan armen blödde. Jag dolde det inte och kanske var det ett rop på hjälp? Jag hade blivit bra på att stänga av mina känslor.

Åren gick , beteendet kom och gick i perioder, hade ett långt uppehåll, bröt ihop och började igen för jag trodde att mina känslor var farliga. Och allt som är farligt flyr man ifrån. Nu vet jag att allt var en flykt, en kamp som jag ständigt bekämpade genom att skada mig. Känslor skulle inte kännas och jag tänkte inte låta känslorna ta mig. Man brukar säga att fysiskt är bättre än psykiskt och ja det stämmer , jag tror även att skadandet blev min räddning. Genom att skada mig kunde jag på något sätt frigöra mig tillräckligt mycket från all mobbning och allt annat, det blev ett sätt för mig att kunna hantera allt.


Idag har jag också svackor men nu vet jag bättre , känslor är inte farligt och skadandet kommer hjälpa för stunden , men inte på lång sikt. Hos psykologen har jag börjat konfrontera mina känslor och det hjälper. Varje gång jag slutat skada mig så har abstinensen kommit, den där jävla hemska abstinensen som försöker övertala mig över på andra sidan igen. Självskadandet är ett beroende och det är svårt att bryta en ond cirkel. Jag försöker att stå emot och har själv valt att övrig familj ska gömma rakhyvlar, saxar och allt jag kan skada mig på. Abstinensen kommer försvinna, jag kommer må bättre , jag är inte mer än människa och jag hoppas att jag kan bryta den onda cirkeln. Mina ärr kan jag inte ta bort men jag kan förhindra att de blir fler. Varje ärr är en kamp jag förlorat mot mig själv, någon sorts straff , någon flykt , kalla det vad ni vill men jag tänker inte gömma mina ben & armar för att samhället blundar för psykisk ohälsa.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Psykologens behandling eller rättare sagt min behandling är så mycket tuffare än vad jag trodde från början. Den har startat mardrömmar vilket jag inte trodde och självklart har den startat starka känslor. Innan jag började visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig men nu när jag vet så vill jag bara att allt ska vara över.
Jag har självskadat under en period nu igen men beslutat mig för att sluta och bli kvitt det där en gång för alla. Helt ärligt är jag mycket besviken på mig själv för jag trodde jag hade allt under kontroll men behandlingen har startat så mycket inom mig. Det är som ett evigt krig som aldrig tar slut.
Behandlingen kommer pågå ett bra tag, och jag hoppas att jag blir frisk( om man nu kan friskförklaras)?!
Allt gör ont och bröstkorgen känns ibland så tung att det känns som jag ska sluta andas.

Finns massor att skriva men jag är tom på ord...

Likes

Comments

Jag har bestämt mig för att bearbeta saker i skrift, det har alltid varit mitt sätt och jag kommer nog inte förfina något .
På mig finns det inget mellanläge, allt är svart eller vitt. Vissa dagar går jag in i någon sorts dimma och stannar där, gör saker utan att reagera och ångrar mig inte efter heller. Medan andra dagar tar jag medvetna beslut som påverkar mig efteråt. Svårt och förklara men allt är svart eller vitt. Och denna eviga mående fråga, svaret är alltid det samma ”jag vet inte” och helt ärligt jag vet inte för jag känner mig konstig i kroppen , tom men samtidigt fylld av miljoner känslor.
Arbetet hos psykologen tar kraft , all jäkla kraft jag äger. Och där sitter jag och kämpar med att återuppleva hemska minnen, ingenting får uteslutas, alla korten på borden liksom. Vi har kört igenom första våldtäkten några tillfällen nu och det gör så jävla ont, sådär ont att jag går sönder och bryter ihop. Ibland vill jag skrika att vi slutar, att de här inte är något för mig men jag vill bli frisk. Om vi ska snacka om första våldtäkten, jag minns i stort sätt allt men små skitsaker har försvunnit. Egentligen kvittar det vad som fanns i hans rum,vad jag hade på mig osv men det känns som om det är viktigt för att få hela pusslet helt. Varför minns jag inte ? Jag vet att denna händelse har orsakat rädslan att gå till gynekologer och att det var detta som låg under ytan och tryckte på förlossningen. Det har gått flera år men jag har fortfarande svårt att blunda, svårt att möta människor och undviker medvetet saker . Det är jag som är trasig och vet ni vad det värsta är? Jo att han fick någon hög status direkt efter, att han blev hyllad i kompisgänget , att jag bara skulle svara ” ja vi hade sex” som om det var så det var. Och orden ” det var väl inte så farligt” ekar än idag i mitt huvud. Smärtan jag bär på är så jävla fruktansvärd och jag har svårt att möta någons blick pga sättet han kollade in i mina ögon. Jag vet hur det är att stå utanför sin egna kropp medan någon annan skadar den, jag vet för jag var där och jag såg den skräckslagna flickan. Ögonen var fyllda med tårar och kroppen brann. Hans tyngd var över mig och det kvittade , allt kvittade vad jag än gjorde , det tog aldrig slut.

Idag dök han upp i mina sociala medier och klumpen kom direkt, hans blick genomborrade mig och bröstkorgen började höjas och sänkas snabbare. Jävla skit liksom, jag bröt ihop och började automatisk kolla runt. Jag vet att han lämnat staden, att han inte försöker ta kontakt med mig men jag är så jävla rädd.

Likes

Comments

Inuti mitt huvud är allt som en karusell utan stopp, allt är huller om buller och känslor och tankar är all over the place. Livet är långt ifrån enkelt, har börjat hos psykolog igen vilket jag nämnde i tidigare inlägg och detta är något jag dragit mig för att ta tag i. Men när de tar över ens liv så måste man ju? Eller när man medvetet undviker människor , ord , platser , dofter och so on? Iallafall så har jag precis börjat och jag trodde aldrig att jag skulle sitta och gråta framför en psykolog , så vitt jag vet har det aldrig hänt förut. Hittills har jag varit på 3 eller 4 möten och känner mig lika tom och utmattad varje gång efteråt. Känns som all luft går ur en och allt slutar fungera. Senaste mötet var tufft, jag grät och grät, skämdes över allt jag berättade, hörde ni ? Jag skäms över att berätta om saker andra har gjort. Det är jag som går runt och bär skulden och skammen, för det är ju alltid offret som går runt med äcklighetskänslor och skamskänslor. Än idag klandrar jag mig själv, för all jävla skit, för allt andra tyckte var okej.
Ord efter ord bildar meningar, här och där kommer tårarna och hulkandet, självhatet, mötena är en hjälp men också det värsta som finns. Senaste mötet gick ut på att berätta om alla händelser, inte i detalj men att berätta. Det sög ur all luft ur mig, det gjorde förbannat ont att vara så naken och blottad. Jag känner mig så förnedrad av allt att jag ibland undrar om allt detta har hänt, innerst inne vet jag ju men kan en människa verkligen uppleva så mycket skit? Så många övergrepp, övergrepp av människor man litat på? Man har ju läst att de är det vanligaste, någon i ens närhet och tro mig jag vet hur det är när människor man tror sig känna ändrar karaktär och beteende. Hur man lär sig stänga av kropp och känslor, att bara finnas men inte finnas mentalt, jag vet.
Jag kommer inte hänga ut någon i mina inlägg men det är tufft just nu, känns som ett mörkt hål som bara blir djupare. Och det räcker ju inte med att bara gå hos psykologen, jag ska hålla mig stark , jag ska hålla ihop mig själv, vara en bra förebild, orka skolan samtidigt som fotfästet sviker. Tankarna skriker åt mig att fly verkligheten, att skada mig själv , att för några sekunder förlora greppet för att sen bli stark igen. Jag känner mig inte stark, jag känner mig trasig. Känns som att livet serverar käftsmäll efter käftsmäll.

Likes

Comments

Varit tyst på bloggen ett tag och det är inte de att jag inte har något att skriva om för det har jag men tiden räcker inte till. Prov och inlämningar har avlösts av jobb, möten, och livet i övrigt. Har precis börjat hos psykolog igen. Såhär skrev jag på instagram efter senaste mötet.

||Jag försöker smälta all fakta och information efter de två mötena med psykologen. PTSD, jag vänder & vrider på bokstäverna , jag visste väl egentligen att det var såhär men jag har ju blånekat verkligheten. Trots mina egna misstankar så gjorde det fruktansvärt ont att få diagnosen, allt blev ju så pass verklighet och nu går det inte att dra sig tillbaka. Från och med nu ska jag bearbeta allt de där som ger mig sån tomhet, klump i magen och stark ångest.
Avslutar med att önska er en skön jul 🎅🏼✨||

Resan är påbörjad och jag ska få hjälp i mitt bearbetande.

Sen jag skrev sist så har Charlie börjat skratta, säga mer ord och träder fram mer & mer som en egen individ. Han älskar att vara hos dagmamman och vill helst inte gå därifrån. Känns så skönt att han trivs. Jag blir så varm i hjärtat när jag får hem saker han gjort så som julkransen, pepparkakorna, hans halloweenlöv osv.

Han har fått vara med om första pepparkaksbaket, fått en egen kalender och haft lucia för första gången. Vi har hunnit träffa Klara, leka ute , känna på första snön. Vi har båda varit sjuka, jag hade 39 graders feber och var sjuk i 2 veckor 😕

Imorgon är det julafton och den ska firas hemma tillsammans med min familj❤️
Har massa mer att skriva men de får bli en annan gång. Ha en bra jul❤️

Likes

Comments

Jag tänker inte be om ursäkt för detta inlägg , inte heller skämmas över det som skrivs, läs på eget intiativ .

Orden fastnar innan jag ens börjat skriva men jag lovade mig själv att en dag skulle jag rensa mig själv på händelser , känslor , bara öppna upp mig och ta mig an denna svåra sak, att berätta .
Samtidigt så tror jag att min dåvarande psykolog har rätt
" Linnéa du måste prata om allt för att på något sätt kunna bearbeta saker , du kan läsa din journal flera gånger men du kommer alltid känna att något fattas eftersom du inte berättade allt"


Jag önskar verkligen att någon kunde radera alla plågsamma händelser som har etsat sig fast i huvudet, händelserna som kan hålla mig vaken, som kan väcka mig i ren panik. De brinnande ögonen, blåmärkena , hoten, paniken, smärtan, blodet.äcklighetskänslan, ja allt , ta bort det snälla. Rätten till min egen kropps tog ifrån mig när jag var ca 12/13 år , inte lagt åldern på minnet men jag var för liten, bara ett barn . Precis som de andra 3 gångerna.

Trots att åren har gått så kan jag fortfarande kastas tillbaka till de olika händelserna, smärtsamma ögonblick som kan stänga av hela mig för flera dagar framöver. Det kvittar hur jag vrider och vänder på det så går det inte komma ifrån att jag blev våldtagen. För mig har det tagit flera år att erkänna för mig själv att jag blev våldtagen. Alla händelser har bara tryckts in där bak i huvudet men alla dessa bilder som fladdrar förbi titt som tätt släpper inte taget, det är precis som att flyttas tillbaka i tiden, vara i samma tid & rum som vid tillfällena.

Det har varit samma procedur varje gång, duscha i en evighet efter och allra första gången slängdes vartenda klädesplagg, jag minns så tydligt hur jag satt där i duschen efter första gången och bara grät , bara kände mig äcklig & smutsig. Känslorna var de samma varje gång och allra värst var självhatet som uppstod för de var ju aldrig dem jag hatade, jag hatade mig själv för att jag trodde att jag inte varit tillräckligt tydlig, innerst inne visste jag att det var de som gjort fel.

3 gånger var jag fullt med på vad som hände , jag hade sagt nej med mitt kroppsspråk men det räckte inte , 4e gången hade jag en relation med en annan och halvsov medan hans bästis tyckte de var okej att dra ner mina byxor och trosor, jag vågade inte reagera så där låg jag och blundade ännu hårdare tills mina byxor drogs upp.

Det är så mycket som jag minns från dessa tillfällen , saker som förstör mig inifrån och ut, sånt som jag aldrig vågat berätta. Det är för smärtsamt att berätta detaljerna .

Jag anmälde inget av de för vem skulle trott mig , vem skulle lyssnat på mig? Kände att det räckte med allt jag redan gick igenom. Och skammen var för stor, för det är ju så jäkla skamligt och förnedrande att berätta för någon att ens ord och kroppsspråk inte räckte till.

Utöver våldtäkterna har det hänt andra jobbiga saker , tillexempel så kan jag inte gå in i mitt rum när de är mörkt ute och om persiennerna är uppdragna. Jag får jämt en klump i magen och blir kallsvettig. När jag var mindre , runt 12/13 års åldern blev jag utsatt för något riktig obehagligt, två killar utpressade och hotade mig till att göra saker som man inte ska behöva göra. Flera gånger stod dom utanför mitt fönster under gatlampan och bara tittade in. De handlade om allt från bilder till posering i fönsterrutan.
Mår illa av att bara tänka på det , och detta har lett till att jag inte kan gå in i mitt egna rum när de är mörkt utanför , samma gäller köksfönstret , eftersom en av dessa killar gick förbi köksfönstret när han skulle till mitt fönster så är jag livrädd för att han ska stå där i mörkret och möta min blick när jag är i köket.
Jag har hatat mig själv, känt mig äcklig och smutsig , skurit upp min kropp pga allt detta, isolerat mig själv och blivit arg på alla som kommit för nära .

Tillsammans med min psykolog anmäldes ena händelsen och mitt hopp steg något enormt. De kanske skulle bli lite rättvisa i situationen , käftsmällen blev väldigt jobbig-nerlagt, brist på bevis, trots att jag vänt upp och ner på allt jag hade bevis på. Just pågrund av att polisen svek mig angående detta så valde jag att aldrig prata med någon igen om detta och behovet kring att berätta om våldtäkterna stängde jag av , besvikelsen blev för tung.

Under flera års tid har mitt självskadebeteende kommit och gått , jag minns att det en längre period blev en morgonrutin att skära sig och sen gå till skolan. Smärtan från såren bedövade smärtan jag kände av att inte passa in eller räcka till. Rakblad blev min bästis och det är de många som vet , jag var inte den som dolde det för innerst inne hoppades jag på att någon skulle se mig, känna empati och stötta mig. Morgonrutinen övergick sedan till ytterligare eftermiddagsrutiner för att även sen bli en kvällsrutin, mina dagar var fyllda med blod, smärta, självmordstankar ,ångest, självhat och besvikelse. Jag försökte ta mitt liv, var väl så planen var då, att dö liksom . Egentligen ville jag inte dö , jag ville bara ha någon, någon som väckte det där inuti mig som hade mörkast ner. Mina självmordstankar var min psykolog en stor del till att minska ner , hon tog sig innanför min mur som ingen annan gjort förut , hon fick mig att börja leva igen.

Detta inlägg har tagit sån tid att skriva , varit så jäkla jobbigt , mycket tårar och sorg, nu ska jag kunna bearbeta detta, jag har fått ner allt i ord. Känner mig helt tom, men nu har jag berättat✨Kanske tar bort de eller inte , får se, eller så blir detta min styrka , för jag kan ju välja att packa om mim ryggsäck och lämna detta utanför .

Likes

Comments

Känns som hela den här veckan har blivit "Linnéas egentid vecka" , Charlie har skolats in, och jag har fått vara själv de timmarna och jag kan faktiskt erkänna att de är lite skönt😄
I onsdags hann jag exempelvis städa hela rummet , tvätta upp all tvätt och även äta utan att jag hade en unge bredvid som ska kasta mat hej vilt kring sig🍝 Inskolningen har gått perfekt och jag känner mig så lugn inför detta, det kommer bli bra. Vi har varit på båda ställena och besökt och det är så kul att se att barnen tar till sig Charlie och vill att han följer med , men Charlie är i sin egna värld och bara går omkring och checkar läget 😅 Hemma äter inte Charlie frukt, ris och ligger heller aldrig stilla när man ska byta blöja men jodå minsann , fick både se och höra att han äter äpple, päron, banan & ris, samt ligger blickstilla när blöjan ska bytas. Frågade vad hon gjorde för att han skulle vara stilla och hon nämnde att han fick saker över ansiktet att leka tittut med , kan säga att det inte funkade hemma😂

Denna vecka har jag faktiskt kunnat fokusera på mig oxå, bara haft "Linnéa tid" gått promenader , träffat Alice , varit ute med klara, vi käkade på Whoop och sen satt vi ett tag på uteserveringen, handlat, överfört alla bilder från min pajphone. Nu är jag nog redo för skolan på tisdag, eller inte, sista rycket så får bara hänga i💪🏼 Till råga på allt så är Charlie jätte förkyld , så får se hur många dagar jag får vara i skolan innan jag måste vara hemma med honom , men men , en dag i taget , här och nu har jag fått höra mycket på senaste tiden💙

Charlie sover som en kratta helt ärligt nu, vet att de går att ha de värre men de börjar bli jobbigt. Han är inne i värsta drömperioden och det kommer bli bättre för detta är en fas .... men tills dess kommer jag säga att de här suger. Förhoppningsvis kommer det kanske bli skillnad när han börjar helt hos dagmamman & jag i skolan. Han somnar tidigt på kvällen så inget fel med det men han har börjat vakna några gånger i timmen och gnyr och är ledsen, inte varje dag men många av dagarna, sen tar han morgon mellan 4-6 varje dag 😴 Det funkar inte att lägga honom senare heller, för han orkar inte och det har hittills inte påverkat hans uppstigning på morgonen ändå , så håller tummarna för att detta ger med sig✊🏼

Likes

Comments

Hm tio minuter sen jag lämnade Charlie hos dagmamman för kommande 2 timmar och jag är redan rastlös och saknar honom något obeskrivligt . Det är tufft och lämna honom när han gråter och det gör ont i hjärtat men detta är bäst för oss två och det vet jag egentligen ❣Han har det jättebra och allt detta med att lämna honom kommer bli lättare med tiden , det får ta sin tid och jag stressar inte för att komma ifrån den här jobbiga/tunga känslan i bröstet, allt tar som sagt sin egna tid. Igår när jag lämnade honom möttes jag av en kram när jag kom tillbaka och det var en så befriande känsla, alla mina tankar och sånt släppte "han hade inte glömt mig" låter väll lite väl drastiskt men de är så jag har känt inför att han ska börja hos dagmamman.

Likes

Comments

Idag är det 4 år sen jag rörde dig allra sista gången, allra sista gången jag såg dig och allra sista gången din bröstkorg höjdes och sänktes.
Allt känns extra tungt just idag, trots att det är lika jobbigt varje år❣Älskade Simba , du gav livet och framförallt mig så mycket glädje och ro i kropp & knopp, att vara nära dig var rofyllt. Alltid fanns du där som medicin för själen, min medicin. Livet utan dig rasade samman, byggdes upp, raserades gång på gång , blev bättre igen och helt fullkomligt kaos på nytt, men de har även blivit lättare på många plan , jag har hittat nya saker som ger mig lugn, livsglädje och styrka💕

Allt gör så förbannat ont , fy satan vad saker här i livet är orättvist , jag saknar dig Simba ❣

Likes

Comments

I torsdags blev Charlie ett helt år och vi började dagen med frukost och lite presentöppning, firade inte speciellt mycket eftersom kalaset var idag, var mer så att Charlie fick det han gillade till både frukost, mellis och så. Sen åkte vi in till skänninge och gick där i spöregnet för att sen komma hem och mötas av färdiglagad mat. Efter att ha gått båda dagarna på marknaden så hade jag så otroligt ont i fötterna men fick med mig lite smått och gott hem👣. Hela fredagen spenderade jag och mamma med att baka, dekorera och fixa i lägenheten inför kalaset.🎉

Charlie fick tårta, kex och vattenmelon, kexen var en riktig höjdare om ni frågar charlie ( titta bara på bilden ), han fick även busa massa med sina kompisar och det var riktigt härligt att se dom nu när han är medveten om omgivningen.🍉🍇

Är så otroligt tacksam för allt fint Charlie fått och att så många ville dela dagen med oss, visionen om kalaset blev till verklighet. Charlie skrek rakt ut när han fick syn på tårtan som hans mormor ordnat,en fin tårta med babblarna på, så tacksam för all hjälp med bakandet och dekoreringen. Dagen har varit helt perfekt. Nu sover Charlie gott, kommande vecka har mycket att erbjuda och det ska bli riktigt spännande❤️



Likes

Comments