Life.

Att få höra ett förlåt betyder så himla mycket, I min uppväxt så hörde jag knappt det ordet och jag insåg tidigt att be om förlåtelse är superviktigt!
Jag bad om ursäkt hela tiden, för saker jag gjort, för saker jag inte gjort och istället för andra. Det finns såklart tillfällen jag önskar att jag bett om ursäkt nu när jag tänker tillbaks..
I min familj bad vi sällan om ursäkt och de var svårt att svälja sin stolthet för någon annan, fastän vi var familj..

Jag känner ofta att hade de människor som gjort mig ont bett mig om ursäkt så hade jag förlåtit dom och gått vidare. (tror jag)
Så i detta inlägg vill jag be dig om ursäkt.

Förlåt för att du behövde växa upp alldeles för tidigt.
Förlåt för att folk kallade dig ful, eller tjock/smal.
Förlåt för att du kände dig utanför i skolan.
Förlåt för att du kände dig konstig och gick emot dig själv.
Förlåt för att ingen ville va med dig.
Förlåt att du inte hade en enda vän.
Förlåt för att du trodde att världen vore en bättre plats utan dig.
Förlåt för att önskan efter döden alltid varit störren än viljan till livet.
Förlåt för alla sömnlösa nätter och mardrömmar.
Förlåt för att du vart nedtryckt.
Förlåt för all viktångest och panik ångestattacker.
Förlåt för alla slag, skärsår, elaka ord, tankar, knuffningar och ovälkommna händer på din kropp.
Förlåt för att ingen lyssnade på dig.
Förlåt för att dina "nej" inte betydde något.
Förlåt för att sex inte kändes bra efter det.
Förlåt för att du inte längre kunde vara nära någon.
Förlåt för varje gång du var missnöjd med dig själv.
Förlåt för att ingen såg dig, förlåt för de som blundade eller helt enkelt inte brydde sig.
Förlåt för att de blev tungt att andas.
Förlåt för att du tappade hoppet.
Förlåt för de gånger du skadat dig själv.
Förlåt för det gånger du fått ångest för att du vaknat.. igen.
Förlåt. Förlåt. Förlåt.


Du är värd lika mycket som någon annan.
Du är vacker, med skimrande ögon och styrka.
Ja, du är stark! Du har klarat dig hela vägen hit, du har kämpat, du har krigat.
Och du kanske är i botten nu, men då finns de bara en väg att gå och de är uppåt.
Tack för att du är här än idag och du lyckats överleva.
Tack för den syster, bror, mamma, pappa, kusin, kompis, ah, u name it, tack för den du har varit till människorna runtomkring dig. Tack för att du tillslut vågat vara nära dem du älskar. Tack för att du berättat din historia om och om igen tills någon har lyssnat, eller att du fortfarande berättar. För någon kommer lyssna!
Jag kommer lyssna, jag lovar.
Tack för att du är här. Tack!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Allmänt

Har ni hört talas om "Aldrig ensam"?

Aldrig ensam är ett informationsprojekt om psykisk ohälsa.

Var sjätte timme tar en människa livet av sig.

Det är tragiskt, det är förfärligt, och därför behöver vi börja prata om psykisk ohälsa.
Jag själv har känt genom alla år skam för min ohälsa, jag har låtsas må bra, ljugit och druckit mycket alkohol som har lett till självmordsförsök, eller som jag själv kallade de det, självmedicinering.
Jag har varit ensam, för jag trodde att ensam var stark, jag berättade inte för jag tyckte de var pinsamt och jag kände mig svag, och dålig. Det är nog därför det gick så dåligt för mig i både högstadiet och gymnasiet.
Idag så försöker jag skriva och prata om psykisk ohälsa så ofta det bara går, för att vem som helst kan drabbas, och det är viktigt att veta att du är ALDRIG ENSAM.

Jag har mått dåligt i alla år så långt jag kan minnas, och jag har inte pratat med min släkt om det. Än idag så har jag knappt pratat om det själv, och oklart om de läst mina blogginlägg.
De har såklart vetat om mina självdestruktiva år och mina självskadebeteenden.
Dom var vid mig på intensivavdelningen, men inte som stöd, utan för att hota mig. "Gör du om detta kommer alla i familjen lämna dig, och nästa gång kommer du vakna här själv" Men min mening var ju att lämna er, jag va 13 år och visste inte hur jag skulle överleva med alla smärtor i bröstet och mardrömmar, jag var 13 och trodde att min enda utväg var att dö och när jag vakna så var responsen hot och ilska, hade dom lämnat mig ensam så hade jag försökt igen.. Jag önskade att jag aldrig vaknade igen..

Responsen jag fick var pågrund av okunskap, min släkting visste inte hur hen skulle reagera, och visade ilska istället för sin oro. Det är viktigt att prata om psykisk ohälsa för att sprida kunskap till de närstående så dem inte gör det värre.
Att lära sig att prata med den med psykisk ohälsa är lika viktigt. Att ignorera, vara arg eller komma med hot, det gör de värre.
Jag vet att det hade gått mycket bättre för mig ifall jag hade familj och släkt som hade mer kunskap och lärt sig lite om mina diagnoser och min ohälsa. Men istället så låtsades dem inte om mitt mående, och jag blev ensam.
Hade folk bara pratat öppet om detta och accepterat denna sjukdom som alla andra sjukdomar så hade det räddat så många liv och det gör dom idag. Aldrig ensam sprider kunskap om psykisk ohälsa, de finns en facebook sida där ca 150 000 människor samlats för att stötta psykisk ohälsa och när jag klickar mig in där så känner jag mig inte ensam längre.

Jag hoppas att jag kunnat förklara och ni känner för att gå in på deras hemsida eller facebook sida och stötta din kompis, förälder, barn, syskon eller vem som helst med ohälsa.

Vi hörs snart igen. Ta hand om varandra!
Och glöm inte bort att du är ALDRIG ENSAM!


https://www.facebook.com/aldrigensamcom/

http://www.aldrigensam.com/

Likes

Comments

Hej bloggen!
Eftersom jag inte har fått rutin på att skriva så har jag inte gjort det.
Som vanligt är jag deppig med dramatisk rubrik, men de får va. Jag minns inte sist jag skrev och jag kände inte behovet för att jag inte har haft det sättet att hantera mina känslor.

Men här sitter jag, tom, deppig och sugen på att skriva. Förr så hade jag så lätt för att låta fingararna dansa på tangenterna, Idag känns det svårt. Jag har som vanligt tankar som sveper runt i skallen, ångest som dunkar i bröstet och minnen som svider.
Att vara depprimerad är jag van vid, att vara trött är vardagligt och självhatet är min rumskompis.
Varje dag kommer jag fram till hur trött jag är på att vara trött, hur lite ork jag har men de sista orket snor självhatet och här sitter jag och känner mig ful. Jag kränker mig, jag trycker ner mig. Att vara naken är de värsta jag vet, för nu har jag lärt mig att hata min kropp.

Viktuppgång

Att vara tjock är det värsta jag vet, men de räcker inte så, jag måste vara finnig också.
Dem senaste 3 åren ha jag flugit upp i vikt och nör jag väl slutade röka fick jag på mig ännu mer. Idag känner jag skam för min vikt, jag blir äcklad av att vara naken, och duschen och jag träffas inte lika ofta längre.

Jag får ångest av att byta om och jag sover i kläder. Att gå ut är så jobbigt men de är ett måste när man har hund. Men jag väljer den vägen där man sällan träffar på någon. Jag känner mig smutsig och tung. Jag skäms så mycket för att min kropp knappt orkar lyfta mig upp i trappen.

Jag är nu en 21 år gammal kvinna som lider av ångest och panik - attacker, deppression, självhat, utvecklad socialfobi, och PTSD (posttraumatisk stresssyndrom).

Depression

Att vara depprimerad är min vardag, Jag kan inte tänka mig ett liv utan min depression och jag kan inte minnas en tid där jag inte var deprimerad. Det kanske får dig att tro att jag lärt känna min depression, och därmed kan hantera den. Du har fel, min depression har styrt och kontrollerat mitt liv i alla år, och jag ser ingen framtid utan den.
Tänk dig att deppression är en person, i mitt fall är denna person en hon. Och hon och jag bor ihop, varje dag är vi med varandra. på toaletten, i köket, på promenaden, i sängen osv. OCh varje gång jag får mig att tex borsta mina tänder så säger hon åt mig att låta bli, för att vi inte orkar göra det, för vi inte behöver borsta tänderna, för att vi behöver inte ta hand om mig. Varje morgon övertalar hon mig att strunta i att duscha, inte borsta håret på över två veckor och inte minnas sist jag borstade mina stackars tänder. Det är hon. depression.

Trötthet.

Med depression så leder trötthet. Jag är så trött, trött på mina känslor, tankar, kropp och kroppens sätt att hantera stress. Jag blir så utmattad av att bara gå ut ur mitt rum. Att gå till affären tar all energi så jag kan behöva sova i timmar pga 3 min promenad till affären och tillbaka. Så en hel dag funkar inte. Min kropp klarar inte av det. Och därför hatar jag min kropp.
Jag vill som andra orka med en hel dag, familj, hund barn, blogg, och jobb. Men jag klarar det inte. JAg klarar knappt en halv dag med bara mig själv och min deppresion.


Självhat.

Och nu ör vi hos min självhat. Där jag hatar mig själv för mina dumma känslor, mina fula lår, mina äckliga ärr och min jävla acne. Nu är vi där jag hatar mitt hår för att jag inte kan ta hand om det. Jag hatar mina kamera för varje ful bild och jag hatar mitt liv för varje dålig dag. Att leva med mig själv känns svårare än att bestiga ett berg. Mitt liv känns så tungt på grund av all hat jag känner mot mig själv och mitt liv. All hat jag känner för att jag är här idag. Det är så tungt att andas var dag i den kropp jag vill slita i stycken,den kropp jag behnadlar som skit.

Vet inte riktigt hur man avrundar detta inlägg så jag kommer bara avsluta med bilder.
Tack för ni som läser.

Likes

Comments

Life.

Hej!
Idag fyller min pojkvän Andreas år, men eftersom han inte riktigt känner för att fira så överraskade vi honom vid tolvslaget med en liten bakelse, ett ljus och presenter, Han vart såklart väldigt glad och överraskad eftersom vi hade bestämt att "strunta" i hans födelsedag hihi.
Så idag, 11/11 så åkte vi på ett bröllop istället. De är nämligen så att min fina tremänning gifte sig!
Vid 13 tiden så åkte jag och min mamma till H&M och Lindex för att hitta något pga jag inte hade tänkt åka på bröllopet men ändrade mig samma dag.
Vi hittade en snygg långärmade klänning och så tog jag mina gamla vagabond till.
Vi åkte utan att äta vid 17:20 mot Uppsala och vi kom fram ca 18:15 pga de regnade mycket och de var halt så de tog lite tid.
När vi kom fram så stod mammorna till brudparet och välkomnade oss, vi gick in och satte oss för att lämna av kappor och sedan gick vi runt för att hälsa på alla våra släktingar, bara de tog typ en timme haha.
Musikerna spelade och vi alla väntade på bruden och brudgummen.
Och när dom äntligen kom så gick trumman igång och folk dansade bakom dom när dom gick ett varv. Låter säkert jätte konstigt när jag förklarar men ska försöka infoga videor senare.
Brudparets dans kom igång och de var så fint! Och efter de började folket dansa.
Timmarna gick och vi hade ju inte ätit något och maten serverades inte förrän 21, men de märkte vi knappt pga tiden gick så snabbt!
Jag sprang på toaletten massa gånger också för att jag hade köpt en sån där klistra på strapless bh som lossnade hela tiden! De var det största misstaget i mitt liv, så jag kastade den tillslut och körde utan bh, hoppas ingen märkte de haha.
Bröllopet var så fint, och planerat och bra med massa människor överallt.
Och senare vid tolvslaget började henna festen typ.
I våran kultur så brukar man ha en henna fest dagen innan bröllopet istället för möhippa då, där man ger iväg bruden typ, svårt att förklara, men istället för dagen innan så hade dom henna festen samma kväll, smart!

Vi åkte hem vid 00/01 tiden.


När jag kom hem så låg Simba och Andreas i sängen och väntade, men båda var så trötta så jag vart själv med alla intryck och känslor, de var en super jobbig natt för mig, jag kände mig så ensam och jag grinade och hade ångest till 5 på morgon.. Usch.
Men de gick över dagen därpå när Andreas klev upp och gjorde allt bättre.

Tack för att ni läser denna blogg och ta hand om er så hörs vi snart igen.
XoXo.

Likes

Comments

Life.

Ännu ett inlägg men denna gången har jag helt slut på ord. Så jag tänkte att flummiga jag kan berätta lite allmänna punkter om mig själv och mitt liv.

  • Jag föddes Onsdagen den 20:de november 1996 i en Stad i Turkiet som heter Malatya. Jag föddes hemma i sängen med mamma, grannen och storebror. Mamma tyckte bättre om udda siffror så enligt alla papper och journaler så är jag född 19:de november istället.
  • Min familj flyttade till Sverige 2002 till en liten by i Norrland som heter Ramsele. Där bodde vi med en man som heter Olle och 2003 kom en liten bror till världen!
  • ca 2003-2004 flyttade vi ifrån Olle pga hans alkoholproblem och bodde då ensamma med mamma.
  • 2006 flyttade våran lilla familj till en by sju mil norr om Östersund som heter Hammerdal för att återförenas med mina 2 mostrar och 3 kusiner. Och det var där allting hände.
  • 2010 fyllde jag 14 år och jag hade flera olika skadebeteenden och kontakt med BUP, socialen kuratorn och ett tillfälligt boende som på den tiden hette Ankaret.
  • 2011 skaffade jag vänner i Östersund och jag började åka in till Östersund pga tandställning.
  • 2012 började jag Hår och make up styling programmet på PC Östersund.
  • 2013 flyttade vårat program till Wargentin. Och då började jag testa på Alkohol och droger.
  • 2014 gick allting överstyr och vårat hem brann ner till aska. Det ökade mitt alkoholintag och den tjejen jag var försvann och jag var någon jag inte kände igen, jag var elak, påverkad, överdriven, och jag ljög.
  • 2015 tog jag studenten, det var värsta året, det ensammaste året. Jag var hemlös, visste inte vem jag var och hade en bulle i ugnen. Sen skaffade jag en hund (Simba), flyttade hem till mamma i Sala och försökte upprepa mina självskadebeteenden via Tinder, fylla och Badoo.
  • 2016 blev jag i lag med min underbara pojkvän och han hjälpte mig att hitta mig själv, och göra mig till en bättre människa.
  • 2017 och jag och min kille bor i mitt "flickrum" nä men, typ vi hyr ett rum hos min mamma pga brist på lägenheter i Sala. Jag har nyligen blivit sjukskriven pga psykisk ohälsa och våran fina hund har nu opererats två gånger i bakbena.


Det är väl lite kort sagt om vad jag kunde komma på att skriva sådär på rakarm. Nu kanske ni har ett hum om vad denna blogg kommer handla om, om resan jag har gått igenom och vad som händer nu inom allmänpsykiatrin, familjen, hälsan och liksom min vardag helt enkelt.
Tack så mycket för att ni läser min blogg!
Gonatt på er underbara människor så hörs vi imorgon!

Likes

Comments

Deppig.

Godmorgon, eller godförmiddag!
Jag klev upp vid 8 och klev upp och åt frukost med Andreas (sambo). Efter frukosten skjutsade han mig till sjukhusområdet för jag skulle träffa en psykolog på allmänpsykiatrin i Sala.
Jag har väntat så länge på att träffa någon på riktigt, någon professionell som verkligen kan hjälpa mig.
Jag har under två år bönat och bett och jag har inte blivit tagen på allvar, förrän nu, och mötet imorse gjorde mig så besviken... Jag hade tänkt att det kanske skulle hända något, att något pyttelitet ska förändras... men de gjorde det inte..
Jag var tvungen att berätta om allt som står i min journal för att psykologen inte hade haft tid att läsa på och jag hann inte ens berätta klart.. Jag hann inte ens hälften. Jag kände mig i vägen och jag blev så himla besviken.. jag blev besviken på mig själv, jag kunde ha gråtit, visat alla känslor jag känner och jag kunde visat hur de kändes, hur de känns att vara jag men de gjorde jag inte utan jag svarade lite nonchalant och de kanske var mitt fel att de inte blev mer..
Jag ber om ursäkt för mina inlägg är så himla röriga men de blir så när tankarna forsar förbi...

Jag känner att jag vill skriva mer, mycket mycket mer.
Jag känner at jag bara vill att fingrarna dansar på tangentbordet och alla mina tankar bara forsar ut så jag slipper dom..
Men jag tror inte att ni är redo att veta hur de egentligen är än.
Så istället för att flumma ut fler ord så lägger jag mig och kollar på nån serie istället.
Jag kommer nog blogga mer ikväll.
Tack så mycket för att ni läser de jag skriver förresten!

Vi hörs snart igen, ta hand om er tills dess. 💜

Likes

Comments

Allmänt

Hej igen!
Nu några timmar senare kände jag att jag kunde skriva ett inlägg innan jag går och lägger mig, men jag får inte fram någonting vettigt.
Jag bara skriver och raderar om och om igen. Det är som att nu när jag äntligen kan skriva av mig så får jag inte fram ett enda ord. Jag är helt tom, men hur kan tomheten vara så tungt?
Det enda jag tänker på just nu är psykologen jag ska träffa imorgon bitti..
Efter två år kämpandes och skrikandes så har jag äntligen en tid med en jävla psykolog..
Hur kan de vara så himla svårt att få hjälp? Vad krävs de? Vad behöver jag göra mot mig själv för att få hjälp att överleva?
I don't know.
Nu när jag äntligen har tid med hen så har jag ingen aning om vad jag ska säga.. "Jag mår inte så bra" duger nog inte.
Jag bara tappar orden just nu, kanske inte bästa tiden att blogga, allt bara snurrar runt i mitt huvud.. Jag ska försöka imorgon istället.

God Natt alla vackra människor.

Likes

Comments

Allmänt

Hej!
Här sitter jag, med fingrarna på tangenterna och har ingen aning om vad jag ska skriva.
Ska jag skriva lite om mig själv? Ska jag förklara mig till varför jag skaffat en blogg? I don't know.
Jag heter Nazlican Yildirim och jag är född i Turkiet och jag bor i Sala.
Sala är en liten stad i Västmanland som ligger mellan Västerås och Uppsala.
Jag skaffa denna blogg för att ha någonstans att skriva av mig och samtidigt vara stöd till andra människor som kanske känner som jag, eller kan relatera till saker som jag skriver om.
I denna blogg kommer du få läsa om kulturkrock, psykiskt mående, om min hund, om mig och mitt liv helt enkelt.



Hoppas ni gillar det.
Ha en fortsatt trevlig kväll.

"Be the change you wish to see in the world."

Likes

Comments