​Det här med att ge folk komplimanger och göra andras dagar tycker jag är jätteviktigt. Jag själv tycker att det är jättekul att få höra om hur fina kläder man har etc. därför tycker jag också att det är en självklarhet att berätta för någon annan när jag tycker att deras t.ex. tröja är fin. Tänk hur en sådan liten mening kan göra någon annan så glad. Erkänn, vi alla älskar att få komplimanger, även fast t.ex. jag inte är så jättebra på att ta emot dem. 

Sen det här med alla hjärtansdag som är idag. I min mening är det lite överdrivet. Jag tycker vi ska visa för folk vi bryr oss om att vi älskar dem alla dagar på året. Inte gå all-in på en dag liksom. Uppskattning i vardagen är mer värt för min del än om man får allting på en dag och man tar varandra för givet resten av året. Sen är jag inte en människa som gillar att prata känslor eller tankar, så det kan vara en bidragande orsak till varför jag tänker så också. 

Men tillbaka till komplimanger. Jag tycker som sagt att det är viktigt att berätta för människor när vi tycker att deras t.ex. kläder är fina. 

Så meningen med detta inlägg var att säga: Visa att du uppskattar folk runt omkring dig varje dag på året. Då säger jag inte att man ska köpa rosor och choklad varje dag, utan bara att man ska visa att man bryr sig om personen. Berätta för folk när dem gör något bra, alla gillar att få höra det. Om du ser en person på stan med en ursnygg frisyr, säg det till dem! I 9 fall av 10 tror jag att personen blir jätteglad. 

puss på er alla nallebjörnar

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Alltså. Jag är så osäker på hur jag känner atm. Jag har varit tillsammans med min pojkvän i 10 månader nu.​ Han är världens snällaste och så, han har aldrig gjort mig något. Men jag vet inte vad som händer. 

Innan jag blev tillsammans med honom så var jag inte mycket för det här med kärlek osv. När jag fick veta att en kille gillade mig så blev jag mer eller mindre "äcklad" och tog avstånd från honom. Men med min kille var det inte lika, honom gillade jag. Men nu på sista tiden, eller senaste veckorna har det känts med honom som jag kände innan. Jag känner typ för att göra slut men jag är så osäker om det bara är en tillfällig känsla. Jag är så rädd för att göra fel beslut. Vet inte vad som ändrats heller, vi går inte i samma skola och våra skolor ligger i olika städer så vi träffas inte heller varje dag. Max 1 gång i veckan, men på senaste tiden har jag typ tröttnat på att träffa honom alls. Jag typ skäms över mig själv att jag känner så eftersom det fortfarande är min pojkvän liksom. Han vill typ träffas hela tiden, och jag hatar att göra honom besviken. Jag känner mig typ bara känslokall mot honom liksom, inget jag kan förklara. Det enda jag tänker är väl att jag tappat känslorna liksom. 

Jag är typ rädd för såna förändringar. Vad kommer hända liksom? Jag har alltid haft svårt att ta bort folk ur mitt liv, eller inte ta bort men typ släppa taget. Som några "vänner" jag hade i högstadiet som mobbade mig, det tog ett tag innan jag insåg att jag måste klippa kontakten med dem för att JAG ska må bra. 

Jag är så rädd för att såra honom. Han förtjänar allting bra, han är världens finaste kille. Han har aldrig gjort mig någonting överhuvudtaget, men det känns som att vi är för olika just nu för att kunna vara tillsammans. 

 Som jag sagt så är jag rädd för sånt här. Förändringar. Inre jag skulle typ vara tillsammans med honom bara för att slippa göra honom och mig själv ledsen. Men jag vet ju, det håller inte i längden. Jag önskar att jag hade kvar mina nykära känslor för honom, för han är en drömkille. Och jag hoppas att jag hittar en likadan kille i framtiden. Men just nu så funkar det inte. Hur mycket jag än försöker övertala mig att det funkar, så är det uppenbart att det inte gör det. 

Jag vet att jag låter som en äcklig människa, känslokall och kanske en fuckgirl. Men jag kan inte rå för mina känslor, även fast jag önskar det. 

Förlåt <3 

Likes

Comments

Skolan ska vara en plats för att lära sig, utforska möjligheter. Den ska vara rolig att gå till (kanske inte alltid lektionerna, men still) man ska känna sig trygg där och känna att det är helt ok att gå dit. Men så känner inte alla. Jag gjorde inte heller det under en period. Jag tycker att det är så otroligt hemskt att barn/ungdomar inte känner sig trygga på sin skola. Skolan är ändå platsen där man förebygger sin framtid. Därför gör det så ont i mig att vissa tar sig friheten att förstöra för andra där, ja jag pratar om mobbning.

Vi alla har hört talats om mobbning sedan unga dar. Vi alla har sett någon mobbats utan att själva vilja inse det. Jag har blivit mobbad. Nu i efterhand ser jag det, men just då insåg jag inte det. Varför skulle jag bli mobbad liksom? Jag skämdes nästan över det, som att det var mitt fel. Just därför blir jag så äcklad. Av mobbning. Av mobbare. Det är mobbarnas fel, inte ditt. Jag blev mobbad i högstadiet. Jag har försökt intala mig själv i alla år att det inte var mobbning för dem har ju inte slagit mig. Nej, inte fysiskt, men inombords är jag blåslagen.

Det startade i början av vårterminen i åttan. Jag hade mina tre bästa tjejkompisar i klassen men funkade ändå med resten av klassen. I början var det småsaker som jag försökte tänka bort. På idrotten när man skulle vara 4 och 4, så gick dem till någon annan. Äh, inte hela världen tänkte jag. De började umgås med mina killkompisar och vände dem emot mig och berättade massa påhitt om mig. I skolan frös dem ut mig men sa inget elakt framför mina ögon. Men när jag kom hem efter skolan så rullade snapsen in. Videosnaps där de berättade allt jag gjorde fel. Jag var för tråkig med killarna för att jag inte drack, osv. Jag bestämde mig för att fråga dem face-to-face vad som hände mellan oss. I skolan. Där de inte vågade säga någonting. "Ingenting, du får väl va med oss om du vill." Fick jag till svar när jag frågade om varför de undvek mig.

Jag hade 1,5 år kvar av högstadiet.Hade ont i magen varje dag när jag skulle till skolan. Ensam. Jag ville ju inte vara med 3st som behandlade mig som skit så jag valde bort dem. Jag umgicks mycket med killarna i klassen men var också en hel del ensam. Min lärare frågade om jag ville att vi skulle sitta ner och prata allihopa, inklusive föräldrarna. Men jag sa nej. Min syster har gått igenom samma sak och det blev ingen skillnad så jag kände mest att det slösade allas tid. Jag tänkte också då att jag är stark ensam, jag klarar detta. Och det gjorde jag.

Jag gick ut nian i våras med bättre betyg än de andra tre tjejerna tillsammans. Jag hyser inget agg mot dem idag, jag kan hälsa på deras föräldrar utan att få panik. Varför? Jo för att det är så skönt för jag vet att dem vet. Dem vet hur illa deras barn uppfört sig men sa "nej så skulle min dotter aldrig göra." Klassiskt. Jag har gått vidare från högstadiet. Idag har jag skaffat nya vänner på gymnasiet, vilket jag förresten började på helt själv i en helt ny stad. Gissa vart de tre tjejerna går. Jo i samma stad, alla tre samma linje.

Jag bryr mig inte om dem så om det låter så. Jag är bara stolt över mig själv att jag överlevde högstadieåren, att jag valde att sluta umgås med folk som behandlar mig illa, att jag idag har fina vänner som bryr sig om mig.

Ge aldrig upp, fortsätt kämpa för vad DU vill. Prata ut om saker. För mamma, pappa, syster, bror, katt, hund, kompis, kusin, farfar, grannen, vem som än lyssnar. Det är skönare. Att vara stark i sig själv är grymt, men ensam är inte alltid starkast. Det har jag lärt mig.

Puss


Likes

Comments

Eftersom det var julafton igår så vart idag en lugn dag mestadels spenderad framför tv:n. Jag vet att många älskar sådana dagar där man inte gör någonting och bara slöar. Jag vill intala mig själv att jag också gör det, men en stor del av mig gör inte det. När man bara ligger framför tv:n så får man väldigt mycket tid att tänka. Vilket är väldigt farligt för mig, eftersom jag övertänker ALLT. Jag tänker på scenarion som skulle kunna ske, t.ex. om min mamma skulle försvinna, hur skulle jag då kunna gå vidare? Jag tänker också mycket på personer i min närhet som tyvärr inte längre finns med oss. Jag har också väldigt väldigt ​lätt till gråt så såna här dagar blir väldigt jobbiga för mig. På något sätt blir jag ensam med mina tankar, vilket vissa tycker är skönt men jag tycker nästan att det är läskigt. 

Just det att känna sig ensam. Jag är verkligen inte ensam. Jag har världens bästa pojkvän, en familj som bryr sig om mig och otroligt fina vänner. Men såna här dagar känner jag mig bara ensam. Och tom. Tom på känslor. På något sätt tror jag att jag är rädd att vara ensam med mina tankar. Mycket jag tänker och saker som hänt mig stänger jag inne. Jag har fått höra att jag uppfattas ofta som "hon som alltid är glad och har inga problem". Men det stämmer inte. Alla har sina egna problem. Jag har bara inte lika lätt att dela med mig av dem. Men faktiskt så har jag börjat göra det. Min mamma känner mig bättre än vad jag själv gör känns det ibland, och hon ser när något tynger ner mig. Efter jag berättat för henne vad som tyngde ner mina axlar så lossnade en tung sten från bröstkorgen. Det var så skönt att bara få ur sig det. Slippa bära på det ensam. För ensam är inte alltid starkast, det trodde jag ett tag när jag var som ensammast men nu i efterhand så nej. Det är bra att vara stark själv också självklart, men vi är flockdjur, vi klarar oss inte ensamma hur länge som helst.  

Nu i juletid vill jag också skänka en tanke och kärlek till alla som inte gillar julen, till alla som är drabbade av t.ex. naturkatastrofer, till alla som inte finns med oss på jorden. Till alla. Ta hand om varandra och visa dem i er närhet att ni tycker om dem. 

Godnattkramar

Likes

Comments

Denna blogg är mestadels till för mig själv. För att kunna skriva av mig när jag är irriterad, arg etc. Men självklart ät det jätteroligt om någon gullig liten själ faktiskt skulle läsa och vara intresserad utav mina synpunkter på livet.

Jag har döpt bloggen till natten, varför vet jag egentligen inte. Eller när jag tänker efter riktigt hårt så kanske det finns en koppling ändå. När jag och min syster var små så sa väldigt många att vi var lika utseendemässigt men när det kom till personligheterna så var vi som dag och natt. I det fallet var jag natten.

Jag tänker väldigt mycket. På gott och ont. Ibland övertänker jag småsaker som andra inte ens tyckt vara värda att lägga kraft på. Vissa gånger kan jag önska att jag inte var så överanalyserande. Som t.ex om någon skulle ge mig en komplimang. Då tänker jag först som alla andra, att det självklart var kul att bli kallad t.ex fin. Men sen sätter mitt huvud igång. Kallade han mig fin bara för att han slog vad med sin kompis? Han kanske var sarkastisk? Han drev nog med mig. Jag tänker på det så mycket att jag intalar mig själv med det. JAG VET, det låter sjukt. Jag är medveten om det, jag är också medveten om en hel del andra saker som jag tänker fel. Jag vet att det låter paranoidigt att tänka så, är medveten om det med. Ändå så gör jag det. Någon stans har det nog att göra med min självkänsla. Skulle jag ha världens självförtroende så skulle jag inte ta åt mig av vad folk sa osv. Jag jobbar på det och en dag kommer jag ha kommit så långt att jag är säker i mig själv. Inte idag eller imorgon, eller i år. Men en dag.

Likes

Comments