Jag kom över en text om att vara introvert. Jag började skratta. Nästan log lite för mig själv. Har hört ordet förut men aldrig lagt märke till dess egentliga innebörd. Jag googlade ordet och många tror att det innebär att man är blyg. Det finns ett ord för mitt beteende! Denna länk skriver om hur introvert påverkar din hälsa: http://www.vardagspuls.se/kropp--halsa/inre-halsa/ar-du-introvert-sa-har-paverkar-det-din-halsa/. Jag bryr mig inte hur det påverkar min hälsa. Det jag alltid brytt mig om är hur andra sett på mig(vilket kanske innebär min hälsa?). Jag har alltid varit en tjej som behövt väldigt mycket tid för mig själv. Jag har alltid varit orädd för att missa saker, alltid varit orädd för att tacka nej. Helst har jag också i en del fall undvikit sociala sammanhang. Jag kan inte räkna på mina fingrar hur rädda många jag lärt känna under åren varit när jag sagt att jag gärna kan spendera en hel helg för mig själv. Hur den sociala delen i dem vill explodera i panik. Hur jag riktigt kan se fram emot det. Tystnad, lugnet, tända ljus, läsa böcker, lyssna på det absolut deppigaste som finns, måla naglar, ha ansiktsmask i ansiktet osv.

En pojkvän sa en gång efter en längre tid att jag inte hade några vänner. Han kunde inte förstå varför jag alltid var så ensam. Han var(är) en sådan som mår så himla dåligt om han inte alltid är delaktig i precis allt medan jag tappar andan genom att alltid vara delaktig. Jag blir kvävd, luften tar slut. Orken. Jag blir så orkeslös.
Det handlar inte om att jag inte har några vänner. Det handlar om att jag prioriterar dem men med lagom mellanrum. Jag har hellre få och nära. Jag vet precis vart jag har mina vänner även om det så är månader mellan gångerna vi ses eller hörs. Det enda viktiga för mig är att jag vet att dem finns där. Ibland har jag intensiva perioder av nära och kära. Ni får inte misstolka mig, jag älskar perioderna, mitt hjärta bultar och bankar av gemenskapen MEN sen måste jag få tid till att landa. Pausa. Vara för mig själv. Ta det lugnt. Bearbeta det som hänt, vare sig det är bra eller dåliga moment. Jag älskar event, att lära känna nya människor, utmana mig själv, möta nya miljöer, testa saker jag aldrig testat förut men i små doser. Det jag inte tycker om med allt ovan är det som kallas kallprat. I varje nytt sällskap får jag alltid minst en kommentar kring att jag borde sluta se så sur ut. Men det handlar om att jag lyssnar, tar in, bedömer omgivningen för att sedan kliva in med min personlighet, vilket är att ta både stor plats och prata mycket men innan det lyssnar jag inte ens på vad den andra säger, jag finner inget fokus och ser oftast väldigt förvirrad och stone faced ut. Jag är så ointresserad. Antingen klickar man och är sig själv eller så får det va. Att gå på djupet är min grej. Att vara personlig. Förutom det uppenbara, att introverta söker kontakt i mindre utsträckning tar det längre tid för en som är introvert att lära känna människor och känna sig trygg i deras sällskap.

Den sista punkten som beskrivs i länken ovan är så himla viktig. Som jag så många gånger tänkt att det är något fel på mig innan jag har hittat tillbaka till mitt stabila jag igen. DET ÄR INGET FEL PÅ DIG! Viktigast tror jag är att acceptera att vi alla är så väldigt olika men att det är okej. Pojkvännen ovan hade så svårt att förstå mig och det var så jobbigt. Jag tittade hellre på film på datorn med hörlurar medan han tittade på någon match men höll ändå en hand på hans lår för att visa att jag var nära honom och brydde mig om honom. Det hände oftast när jag haft en lång, intensiv och väldigt social dag. Då behövde jag försvinna in i en egen bubbla. Eller så låg jag och sov i hans famn. Det var inte det att jag inte älskade hans närhet, för det gjorde jag. Jag ville aldrig vara utan honom. Jag ville kunna andas honom dygnet runt men att ligga i hans famn en hel söndag under tystnad när min gräns var nådd var INTE hans grej medan jag inte kunde fortsätta dagen eftersom min energinivå låg på noll. Ena veckan älskade jag hans intensiva träningsschema medan andra veckan surade jag ihop över att jag fick för lite tid. Jag kan förstå att det är jobbigt att leva med en sådan som mig. För samtidigt som jag är knepig på ett sätt är jag också översocial mot de som står mig nära. Pratar hål i huvudet på dem. Bokstavligen. Jag kan ha dem runt mig dygnet runt. Bara vi är tysta emellanåt, bara jag får vara i ett eget rum ibland osv.

Jag har insett att det handlar om att bli medveten om sig själv. Att förklara hur man är. Om inte annat lär de känna en. När det blir tokigt får man förklara sig själv och be om ursäkt för att man är så tvådelad. Jag har också insett att om man bara vågar förstå att man är som det nu kallas, introvert, så blir det enklare att leva med det. ”Jag uppmuntrar introverta att ta reda på vad lycka är för dem istället för att försöka passa in sig och sina liv i något slags förväntad mall”. Gör man det så blir livet fantastiskt! Jag älskar att vara introvert, för för mig handlar det om att jag är så oberoende av människor samtidigt som jag är så beroende av dem. Vilket är en tuff balans men man lär sig tillslut. Ingen är fullständigt introvert och ingen är fullständigt extrovert, alla är vi blandningar av de två personlighetstyperna. Introverta är mer reflekterande, mer realistiskt lagda och har svårare för att dras med i glädjeyra. Är du introvert? Det är okej och det är absolut INGET fel på dig.