hello. jag är typ tillbaka. jag har saknat det här med att blogga och dokumentera. tyvärr är dagarna väldigt lika varandra och kameran ligger och samlar damm. tänker att jag berättar vad som har hänt sedan sist. jag hade egentligen skrivit ett jättelångt inlägg men jag tänker att jag försöker korta ner det så mycket som möjligt, annars orkar ingen läsa.

i slutet av april fick jag erbjudande om en projektanställning på ett tryckeri via min storasyster. arbetet handlade om att göra skyddsvisir till olika vårdcentraler, sjukhus och personer arbetande inom vården runtom i hela västerbotten. jag blev såklart, och är, väldigt tacksam över anställningen även om det inte var det roligaste jag gjort, haha. arbetsuppgifter kunde vara att klippa kardborrband till en viss längd, häfta fast kardborrbanden på själva skärmen, eller plasta in de färdiga visiren och packa i lådor. mina kollegor förgyllde de långa dagarna.

i juni fick jag ett mejl som fick mig att tappa andan. tidigare under våren hade jag via ett frilansuppdrag fått kontakt med en projektledare på uminova innovation. jag blev därefter uppmanad att söka till deras "program", jag vet inte riktigt hur man annars ska beskriva det, vid namn studentenreprenörer; även fast jag inte längre är student. helt enkelt är det ett tillfälle för studenter (eller nyexaminerade antar jag, haha) att få göra frilans/konsultuppdrag till startups eller företag som är inkuberade hos uminova. jag hade i min ansökan skrivit att min barndomsdröm är att arbeta med datorspel, även om jag under åren har utvecklat min spetskompetens till grafisk formgivning och fotografi.

i mejlet stod det iallafall att ett av spelbolagen hos uminova var intresserade av att samarbeta med mig! så en eftermiddag åkte jag dit på en kaffe och vips hade jag skrivit på ett praktikavtal och en vecka senare hade jag till och med fått ett eget skrivbord! har verkligen kommit in i ett härligt gäng och jag är så tacksam för möjligheten. de har varit så peppande och glada över att ha med mig på resan, och i slutet av augusti är det en spelmässa vid namn gamescom. som vanligtvis hålls i köln, tyskland; men i år hålls den online. och de på spelbolaget vill att jag ska vara med och representera spelbolaget??? så roligt. jag fick se powerpointen vi ska använda vid pitchen av spelet vi jobbar på nu, och jag presenteras som "graphical artist, 2d/3d-artist and ui-, ux-designer". kul!!

förhoppningsvis lyckas vi fånga några publishers uppmärksamhet under pitchen, vilket betyder att vi kan få betalt för att utveckla spelet, då kan mitt praktikavtal göras om till en projektanställning. hoppas !!

hursomhelst, arbetet på tryckeriet har fortsatt fram tills den här veckan. efter att beställningen av skyddsvisr var avklarad fick vi en annan uppgift. tryckeriet hade nämligen fått in en beställning på skyltar till universitetet. så det jag har gjort om dagarna är att jag har rensat folie, applicerat och sedan monterat det på skyltar. är extremt pilligt och mitt tålamod har definitivt satts på spel, men är som sagt så tacksam över att jag har fått den här möjligheten. nu är det industrisemester och sedan finns det fortfarande lite jobb under vecka 32. jag hoppas att det kan fortsätta ännu längre om det visar sig att jobbet på spelbolaget fortsätter att vara en praktik. för jag behöver ju faktiskt pengar till att betala hyran och mat.

annars då. jo, det är bra. eller som man säger på franska "comme ci comme ça". det betyder typ "so-so" eller att något är "hyfsat". dagarna går. och är för det mesta ganska lika varandra. jag gör inte så mycket om dagarna. vi har gjort några utflykter ibland. eller varit ute i stugan. men inget banalt har liksom hänt. känns som att man väntar mest på att något ska hända. jo antagningsbeskden kom ju igår. jag hade sökt till några enstaka kurser och har kommit in på några jag var mest intresserade av, så det är ju också ett alternativ för hösten. men jag har inte bestämt mig än.

en natt drömmer jag, inte en mardröm, men jag vaknar av att jag gråter och johannes hämtar ett glas saft och håller om mig medan han tröstar. jag drömmer att en av min bästa vän från universitetet kommer upp till umeå. men det har hon inte sagt till mig. istället scrollar jag instagram och får reda på att klassen från universitetet har en sammanställning men ingen har bjudit in mig. jag vaknar och blir så ledsen. kändes som ett svek. "det vara bara en dröm" säger johannes. och jag säger "men så långt från verkligheten är det inte".

och så är det. jag hänger inte med så många från de jag träffade under universitetet. men det är egentligen ingens fel. under den sista perioden på universitetet mådde jag dåligt och min "sociala ångest" var som starkast då. jag tackade jämt nej till fester och sammanställningar. så jag förstår att de flesta tillslut tänkte "äsch, hon säger ändå nej". och sedan har de såklart bara kommit närmare varandra och det faller sig naturligt att hänga i samma lilla gäng. det förstår jag.

jag gråter. och är ofta ledsen över det här med det sociala. sedan vet jag inte om det är extra ont om social kontakt i och med covid, men jag har ju faktiskt inte så många vänner. johannes säger "du har ju nanna". världens finaste nanna. som ska flytta till hösten. jag gråter ännu mer. jag är så glad för hennes skull att hon kommit in på en fantastisk utbildning. vi träffades igår och vi pratade om det. och hon sa att "det blir ju inte som förut. förmodligen kommer jag ju aldrig tillbaka på samma sätt". och det är sant. och ledsamt för mig. hon drömmer om något större än jävla umeå.

alla lämnar inte umeå. men jag och tänker ofta på hur jag beskriver andra och hur andra beskriver mig. om någon skulle fråga de flesta från min klass på universitetet "känner du natalie?" skulle nog de flesta svara "typ! vi gick i samma klass på universitetet". ingen skulle säga "ja. vi är vänner". och att det blir ju så när man inte är i samma sammanhang. jag beskriver de flesta andra så "typ, vi gick i samma klass i gymnasiet" eller "vi träffades någon gång i stallet". för varje dag som går blir de jag kallat vänner, "bekanta" snarare än "vänner".

men kanske lägger jag för mycket värde i benämningen "vänner". eller så kanske det bara är såhär att växa upp.

Mars varade i vad som kändes som en evighet. April är snart redan förbi. Det har inte hänt så mycket sedan sist. Ni som kikar in då och då upptäckte säkert att bloggen låstes under en period. Jag sökte jobb och googlar man mitt namn kommer bloggen upp först, och inte till exempel min portfolio, vilket är både och. Funderar på att kanske skapa en ny blogg under ett alias? Men samtidigt tänker jag äsch.

Det har väl inte förbigått någon om vad som händer i världen. Jag tappade mitt extrajobb och har gått runt hemma sedan vi hördes senast. Jag har spelat mycket Animal Crossing såklart. Eller Red Dead Redemption 2. Eskapismen i spel har alltid varit viktig för mig, men speciellt nu; i alla fall tänker jag att det är extra viktigt nu.

Jag har börjat träna igen. Jag vet. Jag köpte ett så kallat tvillingkort då jag betalar halva Johannes medlemskap men har exakt samma förmåner som honom. Jag har tidigare tränat på IKSU som förmodligen har varit det mest trafikerade gymmet i Umeå, nu håller jag till på Umeå Performance Center. Det är ett väldigt stort gym och extremt fräscht jämfört med IKSU. Som jag har förstått det, så har de dessutom saktat ner med lagträningar för säsongen, så är inte alls speciellt mycket folk där just nu. Så jag tänker att det är okej att träna trots omständigheterna.

Jag måste börja ta arbetssökandet på ett större allvar snart. De sparade pengarna rinner mellan fingrarna på mig. Sakta men säkert. Går med i a-kassa. Kikar i platsbanken. Känns inte hopplöst men mer som en rejäl uppförsbacke kanske? Som jag ska ta mig an i 7ans växel på cykeln som har stått ute och rostat hela vintern.

Tror det var allt för denna gång. Ta hand om er.

Jag läser Le Petit Prince.

Jag river ut sidor från mitt ritblock.

Jag letar bland annonser i platsbanken.

Jag arbetar med frilansprojekt.

Jag känner mig vilse i vem jag är.

Jag ogillar allt med mig själv.

Jag har ont i ryggen.