Sanningen om min uppväxt

Det är en sak jag tänkt på ett par gånger att ta upp och skriva om, men det är inget lätt ämne för mig att skriva om. Inte för att det är något som påverkar min vardag längre, har redan hunnit bearbetat det såpass mycket att jag kan leva med den här tanken att jag faktiskt varit med om det här. Utan mer det att jag inte vet hur jag ska ta och få ner allt detta utan att det ska komma ut på fel sätt. Jag vill inte få en massa sympati eller att folk ska tycka synd om mig, det är verkligen inte det jag är ute efter. Men jag tycker verkligen att detta är något som behövs pratas om för det pratas om alldeles för sällan.

När jag var liten hade jag inte en lätt uppväxt, jag växte nämligen upp med en far som slog mig. Slog mig för saker som vilket barn som helst gör såsom att spilla drycker eller mat på bordet eller bara göra saker ett barn gör och det var inte heller så att han slog någon annan i familjen. Det var bara mig! Bara det att han slog mig är något som nött sig fast i mitt huvud. Varför bara mig? Tankar som att det är något fel på mig, att jag måste ha gjort något eller liknande har många gånger snurrat runt i mitt huvud. Som barn förstod jag inte vad som hände, men under tonåren när jag verkligen förstod vad som faktiskt hade hänt. En tonåring som växt upp med detta och samtidigt sätt andras familjen och andras pappor som inte var som mig, ja en sån tonåring kunde inget annat än att tänka sådana tankar. En förstörd liten tjej, ville inget annat än att någon skulle se det hål som faktiskt växte inom henne, ville ha svar på alla dessa frågor, ville förstå varför något sånt här kunde hända. För när hon växt upp insåg hon ju att detta inte var rätt.

Förvirrad är ett av orden som passar in rätt bra. En av personerna som ska finnas där som ett stöd, som ska älska en går och gör något otänkbart. Hur kan man göra något sådant? Inte ens han vet svaret på den frågan. Värdelös är ett annat ord som kan beskriva hur jag känt. Sårad, som om det är något fel på mig, ensam, arg, förbannad. Det finns nog miljoner ord som går att beskriva hur jag har känt, för jag har nog känt allt mellan himmel och jord. Skam över att jag velat ha min pappa där. Önskan efter en riktig pappa.

Men att jag idag kan sitta här och säga att jag faktiskt gått vidare, det gör mig så otroligt stolt. Att jag lyckats ta mig igenom sömnlösa nätter, dagar utan mat för lusten att äta inte funnits där, utan att fått prata ut ordentligt under dom tuffaste tiderna. Jag har lyckats stått ut! När jag under tonåren trodde att jag skulle möte en människa som skulle rädda mig, vara min hjälte. Då trodde jag aldrig att den personen var samma människa som jag såg i spegeln. Man har dock inget val när man står där ensam, ensam med en sak man själv vet hur det är och dom två val man har är att antingen kämpa vidare eller avsluta allt. Viljan att avsluta allt har funnits där, många gånger men den har aldrig varit starkare än viljan att klara av detta.

Detta kan nog vara ett rörigt inlägg, men att få ner nästan en hel livstid i bara ett par ord är nog inte det lättaste. Misshandel är något som händer alldeles för ofta och pratas om alldeles för lite. Varför? Skammen tar ofta över. Hur kan man liksom låta en annan människa göra såhär mot en? Men fler måste ta modet och börja prata om det här. Skammen ligger inte hos den som blivit misshandlat, utan hos en som har utfört misshandeln.

Gillar

Kommentarer

Hästsurr
Hästsurr,
💜 Vad bra att du delar med dig! Starkt gjort!
nouw.com/hästsurr
natalieelisabeth
natalieelisabeth,
❤️❤️❤️
nouw.com/natalieelisabeth