Om ångest och rädslor

Hej alla!

Det är dags att dela med mig, dags att berätta för er om min lilla hemlighet som kallas för "ångest". Jag är inte ensam, det finns många som lider men under alla dessa år har jag känt skam, skam över mitt beteende. Mig.

Det var, är och kommer vara svårt för mig att berätta men jag måste, jag har redan erkänt. Många kommer inte att förstå mig eller skratta bort det men vissa ger mig stöd, finns för mig. Jag är evigt tacksam!

Jag har träffat människor som faktiskt skrattade rakt i mitt ansikte och sade att sånt som ÅNGEST inte finns, att det är bara människors påhitt. Ja... då har jag en fråga: varför mår man som man gör, utan någon jäkla ANLEDNING?

Tyvärr är ångest svår att förklara, hos alla som lider visas den på olika sätt, många har inte märkt av den men mår kanske sämre då och då utan att misstänka något.

Jag trodde det kommer gå över, har väntat 1-2 år.


Känslan av oro: jag var rädd för allting, orolig för min familj, mina vänner, grät av ingenting, kunde inte andas, svettades, mitt hjärta slog hårt när panikattacken kom och jag bara väntade, förmodligen väntade på att det ska bli värre.

Orolig för död: år 2016, en vanlig lördag har jag förlorat min kompis, sedan år 2016 var jag rädd för döden, vissa dagar kunde jag tänka på den hela dan. Det verkar vara borta i nuläge men ändå inte. Just då ärligt drömmde jag om ett liv utan mina hemska tankar.

FÖRSÖKER: vill ändra på mig, jag erkände min ångest, förstod mina tankar, pratar om dom med mina nära&kära för att kunna få bort dom. Jag känner att jag lyckas gå vidare varje dag.


Allting går ju hand i hand: min ångest, dåligt självförtroende, mina rädslor - första steget är att erkänna! Snälla, jag ber dig som läser detta, våga ändra på det, du är värd allt och låt inte ångesten hålla tillbaka dig. Våga vara dig själv, du är fantastisk!


Våga be om hjälp!



Tveka inte och skriv till mig om du känner att min historia påminner om din eller bara om du behöver prata. ❤

Kramar, Natalia


Gillar