Min hjärna har vart kaos sen tonåren- vem hade inte kaos hjärna då? Men enligt mig känns det som det aldrig blir bra. Jag blir arg, irriterad, frustrerad. Gör & säger saker som jag ej menar. Jag blir en atombomb helt enkelt. Kan nog bero på att jag inte tar tag i saker, utan låter det ältas på. Som pricken över iet, så tar jag åt mig saker. Jag vet t ex inte ens när jag såg mig själv i spegeln. Tittar aldrig i spegeln eller jo jag kollar på andra saker men inte mig själv. För jag har hört så många inkl mig själv att jag är ful, att jag är tjock & väger för mycket. Jaa jag är ingen person som väder runt 60 direkt. Om jag går ner dit, kanske folk inte tycker jag är tjock längre?
Jag har dock blivit mer osocial jag skiter i om jag umgås med folk eller inte för jag behöver det inte. Jag är så trött på människor runt omkring, JAG får aldrig säga något NÄR jag vill. Utan det är NÄR alla andra har något att säga om mig. Jag får aldrig chansen för NÅGON är alltid före. Det är så sjukt irriterande. Jag kan öppna min mun, men jag gör det när jag känner för det. Ingenting annat. Andra människor t om bestämmer hur jag ska må, känna, tycka osv. När får jag göra det då? Jag har gett upp, låtit folk göra det. Så det är egentligen mitt fel. Mina handlingar är ju mitt fel- så är det!
Men när folk berättar saker som JAG kanske vill tala om själv. Då är det deras fel. Jag önska att jag höll klaffen. Jag ska definitivt försöka med det. Men när jag gör det då kommer farmors röst fram; varför sitter du där o är tyst? Jadu farmor hade du levt så hade det känns annorlunda. Ja jag vet att jag begraver min egna grav, men kan du försöka stänga munnen, farmor. Låta mig sitta tyst lite? Jag vill inte höras & synas längre. Jag vill bara vara jag. Det är det jag önskar.
