Jag blundar med Martin Stenmarck

Jag blundar och undrar, vad gör du idag? När jag blundar är jag tillbaka där och då, nästa gång har det gått tio år i ett ögonblick.

Har du provat ligga i sängen och växla mellan att tända och släcka en lampa när det är helt mörkt?


Det var vad jag gjorde de första dygnen på sjukhuset. Att bli förlamad är en märklig känsla. En känsla av att inte känna. Rent instinktivt letar man efter referenspunkter. Jag staplade saker vid fötterna så att jag skulle veta vart benen slutade. Jag minns att det var beckmörkt i rummet. Genom att växla mellan att tända och släcka kunde jag testa mig själv. Testa att veta vart benen slutade, utan att känna, och att se.


Bunkra
Jag travade saker likt Piff & Puff bunkrar sitt förråd med mat från Kalles gård. Raskt staplande jag allt som fanns i min närhet. Först alla videofilmer som jag lånat, man hade tv på rummet. Det var det bästa sättet att hålla allla nyförlamade i schack. Då var de still istället för att köra med rullstolen i cirklar runt hela avdelningen. Det hade ju inte gått, vi var fjorton stycken där samtidigt. Alla hade sina skäl till att ha hamnat i denna bokstavligen handlingsförlamade situation. I alla fall, videofilmer, sedan var det böcker, lite annat smått plock som gick att stapla.


Surrealistiskt
Så där låg jag och tände och släkte lampan i takt med att jag staplade saker. Så fort jag somnat kom personalen och lastade av sakerna. Tyngden av det jag lastat på benen kunde ge tryckskador. En morgon nar jag vaknade insåg jag att jag staplat mig till ett rekord. Längst upp i traven stod ett paket knäckebröd och en vattenkanna.
När jag upplevde att jag hade kontroll på vart benen slutade så började jag lyssna på radion. Av okänd anledning så spelades låten ”Jag blundar” med Martin Stenmarck. Det måste ha gått väldigt bra även med den låten för den gick, dygnet runt, dag som natt.

Strax efter att jag börjat repa mig från operationen var det dags för att prova sina vingar på en dags permission.

Vi åkte till Skansen. Med mig hade jag min bästa väninna. Där träffade vi överraskande Martin Stenmarck. Han var verkligen så genuin som jag kunnat föreställa mig. Vi talade om den låt som han lanserat då. Den heter 100 år från nu, men kallades ofta, jag blundar. Jag berättade att jag lyssnat på den och fann texten som en målande beskrivning av den bubbla jag befann mig i under denna tid.
Detta var under den perioden som ingen trodde på mig. Jag var stämplad som en lögnare, att jag simulerade att jag fått en förlamning. Det var först några månader senare som jag skulle få beskedet om den medicinska orsaken. Jag hade en förträngning i nacken. Hela nacken var instabil eftersom det inte fanns något skyddsmaterial runt nackens kotor. Så är det i hela ryggraden men det är nacken som bär både huvud och resterande del av ryggraden. 


Jag har träffat dig några gånger under åren. Det du sjöng om var en mardröm tills jag fick träffa dig. Verkligheten var bättre än dikten. Det händer fortfarande att jag blundar och upplever samma känsla igen, men är på ett ögonblick tillbaka tio år efter igen. 


Med Martin Stenmarck på Skansen.

Allt gott, Nanda ?? via Assistent 

Gillar

Kommentarer