Foppa som man inte ser

Den första mentorn jag fick under min tid hade varit hockeyspelare. Han fick en tackling som slog fel så han fick stora sprickor i ryggraden. Han åkte rakt in i stolpen och blev förlamad.


Hockeyn var hans liv och nu hände det att han hjälpte andra. Han jobbade med träning och var mentor. Jag minns första samtalet då han berättade att ha till stor del visste vad jag tänkte och undrade. Han hade dessvärre rätt så jag slängde ut honom. Han var envis och kom tillbaka. Han visste hur det var, både den maktlöshet och förvirring som man pendlar mellan den första tiden. Efter förtvivlan kommer frustration. Frustration är bra, då kan man träna bort den.

Första träningspasset hejade han på mig som om det vore inför ett VM. Jag var helt slut, men mådde bättre för första gången på länge. Steg för steg byggde vi upp en rutin som innehöll olika träningsprogram som var anpassade för mig.
Detta gjorde att jag under denna period kunde vara hemma mer och mer. Jag åkte då till träningsanläggningen några gånger i veckan.


Som en överraskning blev jag efter en tid inbjuden till en inspelning av ett tv program där man skulle summera året. Det var det året som Foppa hissade tröjan och lade hockeykarriären som vi minns den, på hyllan. Han berättade om sitt engagemang och hur han såg på meningsfulla engagemang framöver. Det var som en deja vy när jag träffade honom. Vi talade om hur jag fått hjälp och hur jag format livet efter skadan.

Det finns en oändlig resurs med metoder från idrottens sätt att agera och komma tillbaka. Detta är en resurs som borde tas tillvara bättre.


Med #Foppa på tv inspelning.

Allt gott, Nanda ?? via Assistent 

Gillar

Kommentarer