Hur beskriver man känslan när sitt barn dör?

Idag, snart åtta månader senare kan jag vara lite tydligare i mina tankar och säga att jag har börjat landa i allt som har varit. Senaste halvåret har varit det värsta som jag någonsin kan komma ihåg och det känns som att jag befunnit mig i ett tillstånd som närmast kan kallas dvala. Min kropp, min hjärna och mitt hjärta har haft en paus. Inte kunnat sköta de mest vardagliga sysslor, inte kunnat föra en normal konversation och definitivt inte släppa in folk och visa mina nära att jag älskar dem. Samtidigt har jag blivit mer ödmjuk inför livet och skulle kunna ge allt för att de ska må bra.

En tanke som slog mig efter att allt hände var att det är som att jag står mitt på en väg och alla runtomkring mig susar förbi. Man kan jämföra jättekliv jämfört med mina myrsteg.

Känslan av att vara fast i sig själv och inte kunna ta sig loss.

Nu ett tag senare kan jag fortfarande uppleva känslan av att det är bara jag som står still och stampar medan alla rusar förbi, men skillnaden från förr är att jag gör allt för att försöka hänga på karusellen. Bästa sätt att beskriva allt är tomheten. Ett bottenlöst hål som man försöker fylla igen med olika saker.

Vad jag önskar att jag inte vore så tom.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag kommer ihåg när jag gjorde den här bloggen. Det var i juni 2017 och jag och min man låg på BB. Vi hade precis blivit föräldrar till en liten ängel och nu låg jag i en sjukt oskön säng med ömmande mage, noll aptit och hemskt illamående.

Jag kände ganska fort att jag måste skriva vad jag känner och tänker så då startade jag bloggen. Snart åtta månader senare gör jag det första inlägget.

Det var som att jag var tvungen att finna mod inom mig att skriva ner mina tankar. Är det något jag har lärt mig under resans gång, så är det att folk tycker inte om när man pratar om sitt döda barn. Det har varit så svårt ibland att hitta en balans för vad som är okej och när varningsklockorna börjar blinka.

Som med mycket annat jag har fått "lära" om mig, så fick jag även lära mig hur det är att börja skriva i en blogg.

Jag vet inte hur länge eller hur mycket jag kommer att skriva, men jag ger det ett försök.


Likes

Comments