Tänk vad bråk och känslor kan ställa till det för en, kalla mina tidigare inlägg/psykbryt löjliga eller överdrivna nu när jag skriver detta. Men, det är bara en liten del av allt och jag mår riktigt dåligt av detta. Det äter upp mig inifrån. Men jag ska fortsätta kämpa, fortsätta framåt även om det just nu går bakåt i måendet för min del. Styrkan till att orka är minimal, men de löser sig nog till slut även om det inte känns så just nu.

Denna morgonen är fokus på mitt barn och all kärlek inom mig får han och blir extra bortskämd med frukost på sängen idag. Han vet inte om mitt mående, ni kanske tänker att sånt inte går dölja men jag är mästare på de efter att ha mått psykiskt dåligt i några år så lär man sig.

Nu är de snart dags för att köra han till skolan och jag ska köra in till jobb, men sen får vi eftermiddagen ihop. Jag ser inte fram emot timmarna efter att han är lämnad och innan jag somnar, för idag är allt så intensivt.

Nu är det tufft, allting tar över och känslan av att vara värdelös är maxad. Jag vill ingenting mer. Kan det inte bara finnas något sätt att bara få en paus ifrån exakt vartenda känsla i kroppen? Låt mig somna och sova i evigheter och sen vakna upp, med känslan av att va full av energi och känna glädje till livet. Jag orkar inte känna mer, jag orkar inget. Panik i hela kroppen, ångesten är enorm. Jag vill bara må bra och va glad.

Det tog emot när kockan ringde imorse, motivationen till att gå upp och starta dagen för att köra till jobb fanns inte. Jag kände mig så tom vilket var en konstig känsla eftersom dem två senaste dagarna varit fulla av ångest, panik och tårar. Det märks att jag bara tar dag för dag nu, bara finns och överlever dagarna. Men det var bara att kicka igång dagen med lite kaffe och köra mot jobb, innan jag gick in så började det fara runt en massa tankar i mitt huvud. Vart står jag, vad vill jag egentligen och vad är det som hänt? Där och då förstod jag så mycket och insåg samtidigt som jag ville förneka allt. Allt är så invecklat, så fel men också rätt. Jag vill skriva så mycket, men jag är inte där än, jag måste bearbeta det ett tag till, kanske bara några veckor men det kan också ta månader.

Arbetsdagen gick helt okej iaf och timmarna tickade på, en dag hittills utan tårar och panik. Visst finns sorgen där och tankarna snurrar, men att slippa gråta och känna huvudvärken är skön iaf. Man får va glad över det lilla ibland. Hämtade hem min son ifrån sin pappa efter jobb och bara är tillsammans här hemma nu, myser i soffan och bara har de lugnt. Njuter av att han är hemma även om det bara är tills imorgon kväll!

Kanske ett rörigt inlägg, men det är mitt huvud också. Just i skrivande stund så har jag denna bloggen rätt anonymt och delar den ingenstans, bara för att få skriva av mitt kaos lite.