Nu har Barb vilat i två månader och bara gått och skrotat i hagen. Kan inte påstå att hon är jättenöjd med livet det innebär. Hon ser mer och mer uttråkad ut och tappar sin gnista. Inte särskilt konstigt med tanke på att hon stadigt går upp i vikt och får minimala 6 kg hö om dagen. Förutom ångesten över vad som nu är fel har jag förstås ständig fångest, än har hon dock inga tendenser alls och är torr och fin i benen och har som mest haft helt normal ljumma hovar.

I veckan var det en månad sen hon böjdes senast, så det var dags för ny koll. Jag böjer själv, Åsa har guidat mig och jag böjer både lättare och kortare tid än på kliniken. Barb travade väldigt fin på det mjuka underlaget på ridbanan på linan och jag var väldigt optimistisk innan böjningen! Hon reagerade fortfarande litegrann på att få höger fram böjt (väger fram och tillbaka, vill inte stå helt still) men det var inte lika mycket som sist. När jag är ensam blir hon kollad på volt vilket förstås gör att en hälta syns ännu mer än rakt ut. Hon var halt, halt, rätt ordentligt halt (1,5 gradish) och jag tycker det var mer än sist. Hon gick från att vara superpigg och att knappt gå att få stopp på till att behöva drivas och att resolut stanna efter knappt ett varv på volten trots att hältan var urvärmd tills dess. Vänster fram är bättre, men det finns en reaktion där också och ffa visar hon tydligt att hon inte vill röra sig efter böjning och att det gör ont.

Böjprovsreaktioner kan jag vara rätt lugn med, tex som med Koop är de ett faktum båda fram. Men på en häst som har rena plåtar och som tydligt visar ett smärtbeteende efter böjning och som inte känts bra i ridningen är jag inte ok med dom. Barb SKA vara ren på bp för att jag ska vara nöjd.

Om det hade varit hovbensinflammationer igen borde hon varit åtminstone bättre nu. Så nu måste hon bli mer utredd. Det är fullt möjligt att det är en skada som kräver en massa vila, men jag vill veta vad det handlar om nu. Så om två veckor åker vi till Mälarkliniken och så får jag hoppas att de inte står lika handfallna och faktiskt gör nåt mer.

Min stora ångest nu är vad jag gör om det skulle vara en skada som kräver lång konvalescens? Ligamentskador kan kräva 1-2 år och prognosen är inte särskilt god om det är dubbelsidigt. Barb och jag har gått igenom många skador och eländen men detta är första gången som jag har en riktigt dyster känsla i magen. Inte ens när hon hade fång kände jag den här oron. Den finns en krass verklighet när en håller på med hästar och det är att ibland går det helt åt skogen oavsett hur rätt en försöker göra. Jag har ingen möjlighet att betäcka och låta henne gå med föl. För det ska det finnas stora hagar, flock och bete. Sen har vi frågan om hon ens skulle trivas med livet som avelssto och den ännu större frågan-hade hon fysiskt klarat det utan att få fång?

När jag hade henne på betäckning för två år sen hade jag en plan som gick ut på att jag hade kontrollen på henne själv vid en dräktighet. Nu är det inte ett alternativ längre. Så om hon ska få chansen till det nu är det hos någon annan. Och inte för att jag tror att jag är magiskt allsmäktig på att hålla henne frisk (det är jag uppenbarligen inte), men jag känner henne väl och ser små tecken. Kan jag ens lämpa över det ansvaret på någon annan? Nu är vi dessutom så sent på säsongen att få uppfödare hade fått för sig att betäcka ett maidensto som haft tveksam brunst tidigare. Och så förstås frågan som hela tiden ekar-vad är bäst för min häst?

Visst är det galet att sitta här och ta ut det värsta i förskott. Men jag är dels rätt krass och dels behöver jag vara mentalt förberedd OM det bli tråkiga besked. Helst av allt hade jag velat ha en klar plan B för att hantera resan ner till Sigtuna. Jag är verkligen typen som behöver se nån form av ljus i tunneln för att kunna se framåt. Så om någon känner att de har en lysande lösning eller idé är det bara att hojta till, allt jag vill är att min älskade hjärteponny ska må så bra som hon bara kan!

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229