Bitter you say?

Det blir inte mycket skrivet här på bloggen och nu när jag åter igen gör det varnar jag för en omåttlig mängd bitterhet. För det går inte bra. Eller ja, det är väl ett understatement för saker går faktiskt rakt åt hela helvete. Koop har inte haft ett bra år. Sammanfattat;

* Sista februari sparkar han sig på insida höger bak och drar igång ett gammalt överben som blir aktivt

* Fräsch igen i slutet av mars då jag väljer att röntga honom samt böja igenom. Vi behandlar framkotorna eftersom det finns bp-reaktioner men trollar inte fram reaktioner när han bedövas.

*Rider två veckor i april, sen bråkar överbenet igen och han får vila några veckor till.

*Ska gå ner på ridbanan för att kolla rörelse, då snubblar han och blir halt vänster fram. Får vila ett par veckor till.

*Kommer igång någon vecka i maj, joggar runt hemmatävlingen i juni, anmäler till tävling 29/6, 26/6 går han omkull i hagen mitt framför näsan på mig och dra till hela överlinjen.

*Ok och igång igen i mitten av augusti. Veckan innan Jeannaträning blir han akut jättehalt vänster fram. Antagligen grus mellan hov och sula för han blev bättre så fort vi tog av skon och blev bra på en vecka.

*Hinner rida två veckor sedan akut jättehalt höger fram. Åker in på klinik, ser ut som en hovböld på röntgen, blir hemskickade och avvaktar. Inget händer och tre veckor senare tillbaka på klinik. Ingen böld syns längre på röntgen, lika halt häst, släcker typish på en ordinär bedövning nedanför kotan.

Så här är vi nu. Jättehalt häst och ingen vet varför. Vi ska tillbaka på onsdag till kliniken och då blir det att lägga mer riktade bedövningar för att ta reda på var eländet kommer ifrån och antagligen mer röntgenbilder. Men det ser inte ljust ut. Det finns lite olika potentiella scenarion; akuterisad ledinflammation i hovled eller kronled orsakat av vrickning som sen blivit akut pga hans röntgenförändringar, eller så är det en strålbensfraktur, eller så har han dragit till ligamenten nåt förskräckligt. Prognosen på allt ovanstående är typ död efter lång och fruktlös rehab eller död utan att passera den långa rehabben.

Med Barb är vi också i konvalescentfas. Det är dock mer hoppfullt. Hon fick göra en MR som visade att båda sidoligamenten vf är påverkade, samma hf med större skada på inre ligamentet samt små förändring hovlederna bf och kronleden hf. Kronleden är det som ser sämst ut och den är nu behandlad en gång och kommer antagligen behandlas en gång till. Hon har även fått ringskor med sulor och kil under insida hf för att avlasta ligamentet. Tanken är att hon ska gå tre perioder med specialskorna sen är det åb och koll. I början av nästa år.

Så nu tittar jag mest och borstar lite på min ponny och som redan lagt till en fluffig vinterpäls. Hon tar faktiskt vilan långt över förväntan! Tyckte hon var så låg i början av sommaren men tror nu att det var för att hon hade ont. Nu är hon som en liten kanonkula ut ur stallet på morgonen och taktar in på kvällen. Det gör mig alldeles glad!

Som om inte det räckt med mina egna hästars elände lyckades jag bli påkörd när jag var ute och red en väns häst. Bland det absolut värsta jag varit med om. Paniken när jag insåg att bilen inte såg oss och när hästen blev rädd, satte ut rumpan och blev träffad av bilen. Att stå det med någon annans häst som blöder och sen vänta hela kvällen på att distriktaren ska komma medan såret vägrar sluta blöda, hästen blir sämre och vill helst inte stå på något av bakbenen. Den ångesten jag hade den kvällen liknar inget annat jag varit med om, tanken att hästen kanske inte skulle klara sig fick mig att knappt kunna andas. Jag känner fortfarande vågor av den ångesten eftersom hästen än är halt på benet med såret. Inget har synts på röntgen så nu väntas ett återbesök med ultraljud. Såret sitter mittemellan leden, bursan och senskidan och vi har trott att alla de strukturerna har klarat sig, men risken är väl att vi haft fel.

Så slutsatsen är att mitt hästliv går helt åt skogen. Det är så långt från träning, tävling och rosetter jag kan komma. För jag kan inte ens sitta på mina hästar, eller ens gå en promenad. Att det skulle gå så här med Koop gör ont i hela kroppen på mig. Han är verkligen min drömhäst, världens mysigaste och jag älskar honom orimligt mycket. Barb ligger mig förstås otroligt varmt i hjärtat men skillnaden med Koop är att han faktiskt vill umgås och kelas. Barb understår sig inte sånt trams. Och vad gör jag om Koop måste tas bort? Mina pengar är sopslut efter årets alla veterinärbesök och jag misstänker att försäkringsbolaget kommer slingra sig ur livbeloppet om vi inte hittar en tydlig traumaskada. Ändå tittar jag på annonser men inser att ingen är som honom. Fan alltså. Livet.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229