Äntligen ute

Det är så löjligt hur små små saker kan göra en väldigt väldigt glad! Barb har stått tre veckor på box inne i stallet. Det har varit helt ok fram tills att det nu helt plötsligt blev väldigt mycket vinter och så kallt att dörren tyvärr var tvungen att stängas. Men efter att utfasningen av Metacamet gick bra (även om det var två nervösa dagar då värmen, men inte pulsen, i hovarna kom tillbaka). Avvaktade ytterligare några dagar som hon var helt kall innan hon till slut under lördagen fick komma ut i fantastiskt vinerväder med sol och blå himmel. Hon är hemskt snäll trots att hon stått stilla så länge, hon var i luften en gång sen vevar hon mest på huvudet för att visa att hon är vild :D!

Eftersom jag är så rädd att det ska bli för mycket för henne har hon bara fått vara ute några timmar åt gången. Men bara det gör henne så glad att hon bara lyser! Och det gör i sin tur mig tramsigt glad. Till veckan ska jag försöka få ut en veterinär med portabel röntgen så att hon slipper åka transport. Är lite osäker på om röntgenmaskinen vill fungera när det är så här kallt ute. Isf kommer jag vänta med röntgen tills hon vilat ytterligare och det känns bättre att låta henne åka transport. Nu blir det iaf 4 veckor i boxhage framöver.

Fång är verkligen en väldigt speciell sjukdom att få på sin häst. Det finns INGEN mall till behandlingsplan som en tex får vid ledinflammationer och annat skräp. Men med fång finns det så otroligt många råd och rön och det är otroligt svårt att veta vem en ska lyssna på. "Mina" veterinärer har inte heller gett mig en direkt behandlingsplan. De har typ sagt att jag kan släppa ut i hagen nu när hon är utfasad från smärtstillandet och funkar hon med det så kan jag börja skritta om ett tag. När jag googlat runt på andras fångerfarenheter har en del tävlat redan efter tre månader att hästen varit sjuk, vilket jag tycker låter väldigt fort. Naturligtvis spelar det väldigt stor roll hur allvarligt anfallet varit, men det är verkligen skitsvårt att veta vad som är rätt!


Gillar

Kommentarer