Skjut mig långsamt

Har alla människor lika stort värde? Nej, varför skulle det vara så?

Jag skrev till en person om en hund via blocket, efter att ha snackat med mina föräldrar om det. Mamma sa att jag fick skriva själv, eftersom hon inte tänkte göra det åt mig.

Jag frågade vad jag skulle skriva och så vidare. Det behövde ju inte skrivas något märkvärdigt. Jag skrev att jag har Aspergers Syndrom och typ att jag så gärna skulle vilja ha en egen hund som kan bo hos mig och även en promenadkompis. Jag skrev vilken kommun jag bor i, samt avslutade med både för och efternamn på mig.

Tror du jag fick något svar? Nej, det fick jag då rakt inte. Alla är inte lika mycket värda, så är det bara. Särskilt inte om man har en diagnos till på köpet.

Jag skulle väldigt lätt kunna erbjuda en hund ett kärleksfullt hem, den skulle även få komma ut på långa promenader osv. Jag skulle verkligen bry mig om och inte dissa hunden alls.

Mamma skrev dagen efter och fick svar typ omgående när hon frågade om leveransdatum och vilka valpar som finns kvar osv. Då skrev mamma tillbaka att hon skrev i mitt ställe, eftersom jag väntade på svar och aldrig fick något.

Personen hörde av sig senare på eftermiddagen och var då villig att sälja till oss. Bara att höra av oss om vi ville ha fler bilder på hundarna.

Mamma och pappa funderade ett tag och kom fram till att vi inte tänker låta mig köpa hund av personen. Där är det verkligen till att göra skillnad på folk. Man ger inte folk med diagnos en ärlig chans, vilket är himla synd.

Under dagen igår var jag både ledsen, besviken, arg och sur på att det inte blev något med det där. Jag hade sett fram emot det så himla mycket och var så taggad på att jag äntligen skulle köpa min egen hund. Planerna gick i kras.

När jag blev ledsen, arg, förtvivlad, besviken och allt det där, då skickade jag massor av meddelanden, över 10 stycken till både mamma, pappa, syster och moster på en gång. Alla fick ta del av samma sak. Jag skrev till de alla att jag inte alls är ledsen, arg, förtvivlad eller någonting, att jag är glad helt enkelt. Tänkte och kände just då att jag skulle göra slut med min bästa Frida också, mitt upp i allt. Jag gjorde det som tur är inte, eftersom jag skulle ha ångrat ihjäl mig till döddagar då. I stridens hetta kan man göra vad som helst, utan att tänka klart. Min syster försökte dock lugna ned mig, men det gick väl sådär.

Jag var helt förkrossad av olycka. Precis som om jag förlorat något som hållit mig kärt. Nä, men det blev inte alls som jag ville och det är bara att ta nya tag framöver.

Det kommer ju valpar hela tiden, bara det att enligt mina föräldrar ska det vara en blandras, eftersom de är tåligare än renrasiga hundar. De ska inte heller fäller hår. Det går ju att hitta, det kommer nog någon sådan framöver. Gäller bara att hålla utkik och det gör jag dagligen via nätet, för... en egen hund ska jag verkligen ha och det menar jag.

Bild lånad hos http://www.huffingtonpost.com

Gillar