Jaha?

Idag är jag ett nervöst sammanbrott. Nä, men jag känner mig verkligen nervös, orolig och ängslig.

Jag kan inte förklara varför eller någonting, bara det att jag känner mig otroligt nervös på alla plan.

Ska hämta hem Doris idag, min egen lilla hund. Såhär nervös har jag inte varit på länge.

Just nu kan jag inte tänka klart. Jag vet inte vad som kommer hända, hur Doris kommer reagera. Hur hon kommer ta emot mig osv. Jag är så trött, nervös och orolig på samma gång.

Haft svårt att sova i perioder, bara legat och tänkt på hunden. När jag försökt läsa en bok eller tidning, då har tankarna varit där på hunden och de har jag inte kunnat koppla bort.

Snart är hon här hos mig och vi ska börja vårt nya liv tillsammans. Jag mår illa, för att jag är nervös. Jag känner hur oron är som en klump i magen, en klump som mal runt och finns där oavsett.

Allt kommer säkert att gå bra, men går det inte bra så har mamma sagt att min familj hjälper mig. Mamma, pappa, syster och hennes sambo.

Mamma och syrrans sambo är allergisk mot pälsdjur. Jag gör det inte direkt lätt för de att hälsa på mig, utan jag gör det svårt på alla plan. En hund är vad jag vill ha i livet och det som gör mig lycklig. Om det sedan gör min familj olycklig på grund av allergi, det är en annan sak.

Det är ju min mamma som lovat mig att jag ska få skaffa en hund. Det är ju hon som får ta det där med allergin. Jag gör det inte för att jävlas, utan gör det för att jag känner att det är rätt för mig. Jag tänker bara hund, hund, hund. Varje dag, varje stund osv.

Nu får man vänta in lilla Doris ankomst. 15:15 kommer mamma för att hämta mig, sedan ska vi åka iväg mot uppfödaren.

Jag är så nervös, att jag inte kan tänka på annat just nu. Tänk om jag inte klarar det, tänk om Doris inte vill bo hos mig, inte känner trygghet, tänk om jag gör fel, tänk om allt blir ett himla kaos, tänk om..., tänk om..., tänk om...

Det är just det där ordet OM, som spökar i min hjärna just nu. Jag vet inte om... Ja, nu är vi där vid ordet "OM" igen.

Nä, nu håller jag på att gå upp i limningen av nervositet och oro över hur allt kommer att gå, om jag kommer klara det eller ej. Jag vill så gärna, men frågan är vad jag kommer klara av för egen del. Tänk om jag är så trött att jag kommer somna bums och inte vakna om Doris behöver mig?

Frågorna är många och man kan aldrig veta, om man inte först testat eller provat.

Nu ska jag försöka få någon mer timmas sömn i kroppen. Ska lägga mig ner och vila/sova på min kära säng en stund. Hur ska jag annars orka med mig, om jag känner mig döende av trötthet redan nu?

Bild lånad hos http://www.gsdrescue.org.nz

Gillar