Dikt

Här kommer en dikt jag skrivit själv på ca 5 minuter den 15/9

Arkivbild

Livet är så svårt. Varför ska de man älskar mest försvinna först? Jag förstår inte. Drömmar om natten, det gör ont som het gröt kring vatten. Det är svårt att liksom sätta fingret på, det gör så ont.

Det är jobbigt att drömma och sedan vakna upp för att glömma. Livet ska inte vara hårt, det ska inte alltid vara så himla svårt. Ett liv med dig var ett liv värt att leva, nu är det bara sorg och smärta, det finns ett brustet hjärta. Ett hjärta som på dig väntar, jag sitter bara här och längtar.

Jag tycker allting är så orättvist. Jag vet varken ut eller in. Jag orkar inte längre. Jag vill bara säga försvinn och krypa ur mitt skinn.

Jag orkar inte längre vara stark och tuff, jag orkar inte spela glad när jag rasar ihop på insidan. Ingen kan förstå, ingen vill förstå. Alla säger att de försöker, men det vete tusan.

Jag vandrar iväg på en ensam stig, det gör ont om natten, det är slut på vatten. Jag funderar på nästa steg. Vem vill ha mig här och se mig vara glad och må bra på insidan? Insidan skriker, medan utsidan försöker spela med och vara glad. Är det inte dags att vända blad?

Jag kan inte fly från mina egna känslor, släppa allt och försöka se klart på framtiden. Vad finns det för mig där ute? Det är det ingen som vet, varken du eller jag.

Att fly hade varit lösningen på allt. Särskilt nu när det snart blir kallt. Mitt hjärta skriker, det gnistrar och det blöder. Jag behöver hjälp, istället för själp. Jag låter tårarna rinna ner för min kind, i sorg, i saknad och ensamhet.

Allt kryper inpå mig. Sorgen ligger som ett tungt täcke om natten, det går inte att spola bort med tvål och vatten. Det är sorgligt, det är hårt, när livet är så svårt.

Om jag bara fick dig se, jag skulle med hela kroppen le. Du och jag har haft varandra tills den dag du for, du lämnade kvar dina skor. Du är så saknad att det gör ont. I hjärtat, i kroppen, i tankarna, i drömmen, i nuet och evigheten. Du är så saknad att jag brister ut i gråt, jag kan inte längre spela din älsklingslåt.

Jag drömde att den ena idioten dog. Att det började som en plågoande, att den idiotens fruntimmer ringde och sa att nu är det över. Jag hittade mig en lyckoklöver. Tänk att de dig i kistan sänker ner, jag står bara där och ler. Jag ler för mig själv, för de mina, jag står bara där med ett flin på mina läppar. Jag står säkert och stäppar.

Jag är som ett vilset barn om natten, ett barn om hungrar efter vatten. Det gör så ont att se, så ont att veta, vara med och inte kunna förstå. Förstå hur det känns att ha ont i mitt hjärta, en plats som inte bör vara fylld av smärta.

Jag vill att livet ska bli som förut. Ingen kan läka mina stackars sår, tröst och hålla om mig. Ingen kan ta mig intill, låta mig gråta ut och läka all smärta. Nej, det finns bara ett brustet hjärta.

Själen vilar tom på en säng, utan hopp om en sommaräng. Barnen leker i solens sken, jagar varandra med bruna ben. Ingen vet vad som bakom hemmets dörrar finns, inte jag och inte min prins.

Ingen vet vad som inuti mig döljer, det är något jag väljer att inte prata om. Det känns som… som om livet inte har en mening. Som om allt är förbi. Jag orkar inte ha det såhär, nu kanske jag svär.

Själen vilar tung på farstukvist, den fick ju ro till sist. Barnen springer med lätta fötter, de har inte alls koll på sina rötter.

Det går en sommar, det går en vår, snart har det säkert gått ett år. Livet går vidare, folk glömmer och de slutar tänka, de slutar på lilla mig tänka. Allt återgår till det normala, utom för de som fortfarande minns och kommer ihåg det vi hade då, det som finns kvar nu.

Vinden blåser mot fönstret, det skallrar och det skakar. Det är bara inuti de som kommer ihåg och saknar. Ingenting blir någonsin som förut. Det är ju därför det tog slut.

Kan påpeka att jag inte känner så här just nu, det är bara den dagen som det var svart eller i alla fall en del av dagen. Jag hade drömt en konstig dröm och vaknade upp med inspiration till den här dikten

  • 6 visningar

Gillar

Kommentarer