Ikväll fick jag träffa min stora idol igen, ingen kan vara gladare än jag. Lägger fokus på de bra bitarna, istället för de dåliga i detta. Det finns förresten ingenting dåligt med Jessica Falk tycker jag och det står jag för.

Jessica hade en underbar konsert ikväll, en konsert som ett pensionärsgäng hade anordnat på Aktivitetshuset Pangea här i Timrå.

Jessica sjöng en massa låtar tillsammans med sin dotter Rocky och spelade tillsammans med en som heter Stefan Nordlander. Hon berättade även om sitt liv, hur det var när dottern fick hjärnskakning, bitar från sin barndom, husköpet och så vidare.

Jag är mer än nöjd och den där osläppta låten som sjöngs som sista låt, där vi som publik fick sjunga med i refrängen på... helt magiskt. Jag är lycklig inifrån och ut. Hon har nämligen den effekten på folk den där Jessica, att man blir lycklig och glad av hennes musik och av henne som person också. Hon utstrålar någon sorts värme och glädje den där kvinnan, vilket gör att efter en konsert eller träff med henne, så mår i alla fall jag bra, känner glädje och får påfyllning med ny energi.

Innan allt skulle börja, när det var fel på tekniken så vinkade Jessica åt mig när hon gick emellan två rum och såg mig i folkmassan. Det gör mig otroligt glad. Det känns som om jag inte bara är en i mängden för henne, vilket gör mig glad. Vi brukar ibland skriva med varandra på Instagram och hon följer mig där.

När hon under konserten mellan låtarna talade om NPF, alltså neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, så tog hon upp diagnoser man inte kan se på utsidan och nämnde Asperger som en av dem. Det gjorde mig riktigt glad och jag berättade för henne efteråt att jag blev glad av att hon tog upp Asperger som en diagnos, eftersom jag har det och det vet hon ju sa hon.

Fina Jessica, det finns inte ord som kan beskriva den där människan. Jag slutar här och nu, innan det går till överdrift.

Igår var jag till Sundsvall med min ledsagare, för att se RIX FM festival. De som var där var Takida, Leia, Bishara, Jubël, Lisa Ajax, Lewis Capaldi, Nano, Wiktoria.

Jag gick mina vana trogen och ställde mig ganska långt fram. Jag stod så långt fram, att jag fick jättebra bilder med min systemkamera.

Jag trodde också att jag skulle bli hes i halsen och få svårt att prata idag, på grund av att jag sjöng med, skrek, dansade och hade mig. Som tur var blev det inte alls så, vilket är skönt för min del. Rösten behöver man använda sig av varje dag liksom och den kan man ju bara inte vara utan känner jag.

Ikväll har jag varit till Rix FM festivalen i Sundsvall med min ledsagare Annika och sett. Riktigt kul var det, men mycket folk.

Artisterna som var i min stad var: Sabina Ddumba, Margaret, Anton Hagman, Jessica Andersson, Martin Almgren, Mohombi, Mariette, Mike Perry.

Mike Kunde tyvärr inte komma, för att han satt fast med tåget på väg till Sundsvall.

Mohombi hade strul med det tekniska på scenen. Han försökte köra några olika låtar flera gånger, men det fick avbrytas och han fick inte köra någon fler gång, innan det var slut på festivalen. Hans mamma Monika (vet inte om det stavas med C eller K) hade åkt från Kongo för att få se honom uppträda ikväll.