Hallå i den berömda holken!

Jag vet inte riktigt vad jag gjorde igår kväll, men jag hade en dikt på hjärnan som jag skrev upp. Jag gjorde den helt själv, så jag har inte stulit någonting från någon annan. Den handlar inte om olycklig kärlek eller liknande heller, den är bara rätt upp och ner skriven av mig. Inga hard feelings mot någon eller något heller, för den delen. Jag ville bara skriva och när jag väl sätter igång, då går det fort, En dikt kan bli klar på 5 minuter för mig, även om jag inte hade någon idé från början. Jag kommer på saker under skrivandets gång, vilket jag gjorde igår kväll.

När jag läste den för min morfar via telefonen idag, så sa han "den handlar väl inte om mig?" och sedan kom han på sig själv med "Nej, det gör den nog inte".

Min bästa vän tycker det är mer en sångtext och ja, det kanske det är. Jag har inte tänkt på något särskilt liksom. Skulle faktiskt vilja skriva en sångtext/låttext till någon i framtiden, men vet inte vem eller vilka som skulle vara intresserade. Själv kan jag varken noter, spela instrument eller sjunga. Där gick det genast åt skogen.

Här är dikten eller vad det nu ska vara. Kopiera inte för egen del, utan låna gärna inspiration till att skriva något eget. Vill du använda samma tema som mig, då är det okej.

Löven, de faller ner till marken. Jag plockar vissnade rosor i parken. Träden skiftar färg.

Jag ser dig (ja, jag ser dig) du finns på min Instagram (Instagram). Vi har bråkat förut, slagits med ord och sårat varandra. Kommer vi någonsin kunna hitta tillbaka, som många av de andra?

Dina bilder betyder inte ett skit, ändå vill jag bara att du ska titta hit. Ett vackert ord, ett förlåt, ett hjärta som brister ut i gråt.

Någon av oss borde höra av sig ibland, kanske sträcka ut en hjälpande hand? Det är nu det behövs som mest. Det är nu jag behöver höra din röst, eftersom den ger mig så mycket tröst.

Dina bilder betyder inte ett skit, ändå vill jag bara att du ska titta hit. Ett vackert ord, ett förlåt, ett hjärta som brister ut i gråt.

Morgondagen är långt borta, men ändå så nära. Kan du inte komma hit nu min kära? Jag behöver ditt hjärta som slår, nära mitt här och nu... Jag och du.

Det är nu jag vill att du ska berätta, läka de sår som som gång på gång rivs upp. Jag vill att du ska bygga en mur, en mur av kärlek, en mur av vänskap, en mur av dig och en mur av mig.

Men... Dina bilder betyder inte ett skit, ändå vill jag bara att du ska titta hit. Ett vackert ord, ett förlåt, ett hjärta som brister ut i gråt.

Ja, det är som när löven faller ner till marken, i den där parken. Ja, löven skiftar färg.

Dina bilder betyder inte ett skit, ändå vill jag bara att du ska titta hit. Ett vackert ord, ett förlåt, ett hjärta som brister ut i gråt.

Har du hittat någon annan? Någon annan än mig?

Jag hörde aldrig ordet förlåt, i alla fall inte från dig.

Skrev en egen dikt om 2015. Tog mig bara några minuter att få ihop den. Hade inte en tanke på att det skulle bli så bra som det blev. Jag är nöjd, läs dikten och njut eller kasta internet ut.

2015 har tagit slut. Tårarna har runnit ut. Det började normalt, som alla år. Det finns ingen som riktigt förstår.

Till en början fanns Stifler i mitt liv. En vit liten sak med svans och nos, det blev en massa gos. Det blev promenader många, de blev också jättelånga.

Dagarna gick, jag jobbade och var på InBetween. Sedan kom ett bakslag, som från ingenstans. Jag visste ju att jag nu tappat min glans. Ångest, nedstämdhet och gråt, det gick inte att få stopp. Man kunde inte sätta in en propp. Jag mådde uselt och skit, det var inte alls värt allt slit.

Pappa och jag tog en resa i maj, vi till finland for. Vi hade det bra, precis som det på en resa är tänkt att det ska va. Jag kände mig hel. Det läkte mina sår och förkortade mina spår av det som varit. Att vi björn såg, det var inget bluff och inget båg.

Jag flyttade till eget boende, för att få vara själv och ifred. Jag från mina föräldrar gled. Det blev det bästa jag någonsin gjort, även om jag ibland knackar på deras port.

Morfar och jag har kivats ibland, jag har dragit upp honom på torra land. Jag kontakten sagt upp ibland och tagit den tillbaka, efter att jag börjat skaka.

Under sommaren, vi till både Luleå, Abisko, Norge och Paris drog. På vissa ställen fanns det mycket skog. Jag stod inte alls bara där och log.

Efter en tid, så träffade jag en moster. Jag bjöd hem henne till mitt. Jag sa: Kom här och sitt hos mig. Jag tycker om dig. Din gubbe får också följa med, bara vi inte ligger sked.

Tiden gick med jobb och så. Jag förstod ju inte då, att jag en tjej skulle se, en som skulle få mitt hjärta att le. Vi bestämde att jag med henne skulle gå, det är ju roligare när man är två.

När tjejens husse gick bort, då blev det här en annan sort. Jag blev både ledsen och rädd. Var jag inte lämpligt klädd? Att en person i livet förlora, det kan göra ont även för de stora. Att jag klev in i en annans revir, gör mig inte till en fakir. Jag blev bundis med en hund, en som är lite smått rund.

Nu kanske det är så att matte inte längre vill låta mej träffa den lilla tjej? Hunden jag tänker på är Frida, hon kan mot mig glida. Hon får mig att le, det är någonting bara jag kan se.

Att livet nu har tagit en annan väg, det säger jag när jag nu lyfter upp sorgens bag. Försöker att få bort tyngden som på mina axlar vilar, jag vill inte att de ska vara kvar, när jag tittar på min far.

Att året mot sitt slut har gått, det har jag ännu inte förstått. Året har varit bra och glatt, även om det ibland fått mig att tro att jag inte längre duger till. Möjligt att jag kanske är en liten sill?

Att man som jag tänker så det knakar, det är ju bra att det inte genom arslet sprakar.

Gott nytt år. Nu hoppas jag vi läker alla sår. Blickar framåt på det som komma skall, vi sitter ju inte alla på samma pall.

Nu vill vi bara ha lugn och ro, för att här i Sverige kunna fortsätta att bo.