Att vara hopplöst kär

Alla har vi någon gång varit hopplöst kär i någon vi inte alls kunnat få. Så har det även varit för mig.

Jag trånade efter en person och trodde det var mer än det egentligen var från personens sida. Personen var bara allmänt snäll och trevlig mot mig, därför antog jag att det var mer än det verkligen var från personens sida.

Jag som har svårt att kunna förstå känslor på grund av min diagnos eller ens känna av hur det är personer emellan, jag missuppfattade allt helt och hållet. Jag trodde att det var på väg att bli mer än det egentligen var tänkt.

Jag tänkte på personen och var obotligt kär. När jag inte längre för mina föräldrar fick träffa personen, eftersom jag fick fel känslor så grät jag så hysteriskt att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Det enda personen och jag hade gemensamt var ingenting, inte egentligen. Jag fick för mycket frihet och kunde göra som jag själv ville, vilket såhär i efterhand har visat sig inte vara särskilt bra för mig. Jag ville verkligen ha mer av personen och trodde ett tag att det kunde bli vi två. Jag målde upp bilder i mitt huvud som inte alls var någon sanning.

Den perioden mådde jag verkligen dåligt, tänkte bara på personen, pratade om personen och levde för personen. Nu för tiden undrar jag hur jag kunnat handla så fel, men då kände jag inte hur fel det var. Jag var så inne i det som pågick, av den där snällheten att jag totalt blev en annan person än den jag var från början. Jag var inte längre mig själv, kände mig pirrig inför personen och det ena med det andra. Jag grät både dag och natt, på det stora hela. Det kändes verkligen urjobbigt. Det kändes som om en bit av mitt hjärta försvann och jag var arg på mina föräldrar för att jag inte längre fick träffa personen.

Jag pratade om personen hela tiden med mina föräldrar, syrran och ja, vad det nu kan vara. Alla fick ta del av det, även vänner osv.

Hellre att det är som det är nu, än att det är som det var när jag fick fel känslor för personen jag skrivit om. Då var det inte kul att vara mina föräldrar vill jag lova och inte var det kul att vara mig heller, det vill jag också bara påpeka.

Texten är min, medan bilden är lånad hos pngpix.com

  • Tankar
  • 112 visningar

Gillar

Kommentarer