Hej!

På senaste tiden har jag drömt om detta så himla mycket och jag har till och med börjat planera det, det enda jag inte planerat är pengar.

Jag drömmer om att flytta till London och börja jobba där för jag ÄLSKAR London med hela min själ. Jag var där för 2 år sedan under en weekend men det var de bästa dagarna på väldigt länge i mitt liv. Jag blev helt förälskad i den underbara staden och kunde se mig själv bo där en dag.

Det är säkert svårt och lösa allt med visum och allt man behöver men jag tror att om man bara planerar och fixar mycket i förväg så kommer det bara flyta på.

För jag känner att jag inte vill vara fast här för länge, jag vill upptäcka och få erfarenheter och det kan jag inte få på samma sätt om jag är kvar på ett och samma ställe.

Jag bodde i Stockholm ett tag förra året och det var helt underbart! Helt fantastisk stad och jag var livrädd när jag satte mig på tunnelbanan första gången men samtidigt kände jag sådan adrenalin och spänning i hela kroppen, jag var så taggad på vad som skulle hända. Stockholm kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och jag vill i framtiden kunna se tillbaka på det året eller åren som jag bodde i London. Tänk ändå, att uppfylla sina innersta drömmar.
Jag uppfyllde en dröm när jag såg Magnus Uggla och Markoolio i somras, det var galet och mitt tioåriga jag skrek av lycka!

Tänk ändå, om ett år kanske jag är i London och tänker tillbaka hur långt jag hade kvar innan jag kom dit.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej!

Jag fick reda på för några dagar sedan att en barndomsvän gått bort, hur känns okänsligt att nämna, men inget vackert.. Jag hanterade det hela med att först bli chockad för att sedan ringa min bästa vän och sedan tränga undan känslorna och sysselsätta mig. Fast nu, när jag inte har mer än jobbet och sysselsätta mig med så rinner tårarna. Detta känns så overkligt, en person som stod mig så oerhört nära för bara några år sedan finns inte mer..

Jag hittade en gammal bild på oss och kände det då som ett slag i hjärtat, hon finns alltså inte mer och hon kommer aldrig få veta att jag faktiskt brydde mig om henne och alltid gjort det. Jag har alltid velat hennes bästa trots att jag inte visade det alla gånger.. Önskar hon hade pratat med mig när jag frågade hur hon mådde, inget jag kan göra något åt men jag hade lyssnat på dig. Jag har alltid lyssnat på dig, även när jag inte ville.

Hon var en av mina första vänner och när vi gled isär ville jag att vi en dag skulle hitta tillbaka till varandra och acceptera att vi var olika men är det inte skulle hindra vår vänskap. Tyvärr blir inte allt som man tänkt sig.

Jag hoppas du mår bättre där du är nu.
Jag kommer sakna dig.

RIP min vän.

Likes

Comments

Hej!

Något som jag har märkt hjälper mot ångest är att uppfylla drömmar eller helt enkelt göra saker som man velat göra länge. Detta försöker jag göra så ofta jag kan och helst sådant som inte involverar att slösa för mycket pengar..

För att lindra min ångest över ekonomin har jag börjar dokumentera alla mina inkomster och utgifter för att se vad jag lägger mina pengar på och så planerar jag utifrån det. Kan faktiskt rekommendera! Eftersom det blir så tydligt vart pengarna faktiskt tar vägen.

En annan grej som kan lindra ångest i stunden är att skriva att göra listor och sedan bocka av efterhand. Det kan vara simpla grejer som "borsta tänderna" "städa lägenheten" "duscha" för man känner sig alltid duktig och produktiv när man bockar av. Det kan också leda till att man blir mer produktiv under hela dagen, det brukar hända för mig men inte alla gånger men man känner i alla fall inte att dagen var meningslös.

En annan grej är som att göra en digital dagbok. Jag har gjort det sen 2014 och det har hjälpt mig att inse vart ångest kommer ifrån och hur jag har löst den innan. Det du gör är helt enkelt att starta webbkameran och prata och håll inte in känslor, skrik, gråt och skratta. Det hjälper och lätta hjärtat.

Likes

Comments

Hej!

Jag är en person med väldigt mycket ångest och olika ångest dessutom. Det som sinkar mig mest är prestationsångest och ångest över framtiden och hur saker och ting kommer lösa sig. Ni vet den ovetande framtiden. Det skrämmer mig, hela tiden, i skrivande stund också.. Detta är inget jag brukar prata om för jag skäms, jag skäms över att gå runt och må dåligt över saker som inte ens hänt.. Jag har det bra, jag har mat på bordet, tak över huvudet och ett jobb. Men samtidigt så tänker jag på att om ett halvår kanske jag inte har det, tänk om jag hamnar på gatan och blir en tiggare?

Varje gång när de tankarna kommer upp blir jag rädd och ångesten förstör hela dagen. Frågan är varför i hela världen jag tänker såhär, det kommer ju inte hända. Jag vet ju själv att jag kämpar för det jag vill och kämpar emot det jag inte vill så varför existerar denna hemska oro?! Jag vet inte, men jag jobbar på det. Min största rädsla just nu är pengar, jag är rädd för att jag inte ska ha några pengar kvar. Varje månad är det samma sak och tårarna bara rinner i skrivande stund. Varför känner jag såhär.. Så illa ekonomiskt har jag det inte, visst jag är fattig men jag lever ändå ett bra liv. Jag tar hand om mig själv, jag upplever drömmar och jag hittar på saker som gör att ångesten försvinner men ändå kommer den tillbaka starkare och starkare för varje gång..

Det värsta med detta ekonomiska problemet är att ingen i min närhet förutom några vänner verkar förstå mig.. Mamma är arg för att jag inte kan köpa dyra saker till henne och att jag inte kan resa med henne. Min storebror blir arg när jag inte kan ge honom dyra presenter, men en 1000 kronor gåva till honom är mat för 3 månader för mig.. Det kanske är egoistiskt men jag blir så arg och så ledsen när de som ska stötta mig mest, min egna familj blir arg för att jag inte kan ge dom dyra presenter... Varför är det såhär? Jag kämpar på så gott jag kan och jag vill inte svälta, jag förstår inte hur jag kan vara boven i detta..

När det gäller prestationsångest så har jag lidit av det ett bra tag. Speciellt i skolan och på jobb. Jag jämför mig med andra hela tiden, vilket inte alls är bra! Man ska alltid var sig själv och inte någon annan. Men det spökar ändå i bakhuvudet och det hindrar mig från att visa min fulla potential eftersom jag är livrädd för att misslyckas och få höra hur mycket jag suger. Det är jobbigt. Men hur länge ska jag behöva känna såhär innan min hjärna förstår att DET ÄR OKEJ ATT MISSLYCKAS, DET ÄR OKEJ ATT GÖRA FEL, Hur ska man annars veta när man gör rätt. Detta är något jag inte greppat än men jag hoppas innerligt att min hjärna förstår att jag gör mitt bästa och jag kämpar med mina svagheter. Jag gör så gott jag kan.

Likes

Comments

Hej!

Jag har aldrig bloggat på riktigt innan men tänkte att jag kan väl ge det ett försök.

Jag gör detta mest för att skriva av mig om vad som hänt och andra tankar jag har och har haft. Tänker att det kan vara skönt att slippa gå runt och bära på allt.

Det jag vill dela med mig om idag är en historia från gymnasiet. När jag pluggade för några år sedan gick jag i en hemsk klass. I början var den inte hemsk utan jag trivdes väldigt bra och jag fann många vänner. Dessa personerna betydde så otroligt mycket för mig och jag kände mig hemma med dem. Men detta förändrades när de ville att jag skulle förändra mig.. Jag dricker inte alkohol och det har av någon oklar anledning alltid varit ett problem för folk. Varför? Vad gör det att jag inte dricker alkohol, förändras ditt liv på grund av det? Nej det gör det inte så varför blev det en sådan stor grej?

Jag vet inte.. Men dessa personerna tyckte detta var en bra target och allt förändrades. De försökte tvinga mig att dricka och tvinga mig att gå på fester. Jag sa såklart nej jag vill inte, men de gav sig inte. Tillslut fick jag nog och lämnade dessa personerna. Då hamnade jag i centrum i vår klass och de flesta tyckte jag var stark och ville hänga med mig för att jag stod upp för mig själv. Jag var så glad och lättad för att jag blev accepterad!

Efter sommarlovet var allt förändrat. Jag kom till skolan och hälsade på personer som var mina vänner bara 2 månader innan men det var som att de inte kände igen mig, de tittade inte på mig, de hälsade inte. Jag blev totalt ignorerad och utfryst och jag fattade ingenting. Hela klassen var plötsligt emot mig och jag kan än idag inte förstå varför.

Jag kom dock över detta och jag var garanterat den lyckligaste på studenten för att jag förstod att detta är sista gången jag behöver se dessa människor.

Nu i höstas 2017 så sökte jag till högskolan, jag sökte till ett program i Kalmar, ett program som jag verkligen ville komma in på, drömde om det. Vid denna tiden hade jag det inte så bra ekonomiskt och därför fick jag tacka nej till utbildningen. Jag blev helt förkrossad och trodde att jag förstört hela min framtid för när annars skulle jag plugga vidare?

Tillbaka till nutid. Idag hittade jag min gamla kompis i detta gänget jag nämnde i början, de som försökte förändra mig. Jag såg att hon kommit in på den skolan och exakt det programmet. Tänk om jag hade börjat där.. Denna person är säkert inte som den var då men jag är otroligt glad för att jag inte började i samma klass som denne igen.

Likes

Comments