Jag ser lat ut, jag ser ut att sova bort dagarna, jag gör inget, jag gör inget med mitt liv.

Fast så är det inte riktigt. Jag kämpar, jag kämpar med min psykiska ohälsa och har gjort det så många år nu. Det är så jobbigt att känna sej oförstådd hela tiden, som att ingen förstår. Det går inte att förklara hur det är att leva med depression, hur det är att vissa dagar bryta ihop så fort någon bara ställer en fråga som "hur är det". Känns så extremt jobbigt att man vet att hur väl man än försöker förklara finns det ingen som förstår.. Jag vet att hade jag inte mått som jag gör eller vart med om det jag har så hade förmodligen inte jag heller förstått.. det är så svårt att leva sej in hur det är att må på ett sätt man aldrig själv vart med om. Och jag vet att när någon säger att den förstår så visst den kanske fattar, men den kommer aldrig fatta helt, man måste ha upplevt det själv.

Jag kan ibland kolla tillbaka på tiden då jag mådde som allra sämst, När allt var så mörkt, livet var helt svart och jag tillslut valde att jag inte ville leva mer (Länk till det inlägget här http://nouw.com/mykrave/mitt-sjalvmordsforsok-31050366 ). Det känns så overkligt och jag försöker alltid att skjuta bort alla tankar när jag börjar tänka på mitt självmordsförsök och allt därtill, det känns helt overkligt nu ca 2 år senare, jag kan knappt fatta att det har hänt, att det var jag som låg där i ambulansen osv. Klart man idag fortfarande har självmordstankar men inte alls på den nivån, idag kan jag hantera och VET att jag aldrig skulle göra något, men då såg jag det som den sista utvägen.

Jag äter medicin varje dag. Vet att jag i perioder slutat ta den då jag bara känt att " jag vill vara en normal människa och inte behöva medicin för att fungera". Kan än idag känna så men har även börjat inse att det är inget fel med att äta medicin. Hjälper den mej så är det bara superbra, jag är lika normal som alla andra och det finns så extremt många som äter medicin så det är väll nästan vanligare.

Kände bara att jag behövde skriva av mej och få ut lite tankar och känslor.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

10 November 2015, klockan var runt halv 2 på förmiddagen och det var då jag kände att allt måste få ett slut, mitt liv måste få ett slut.

Jag minns att det var en tisdag. Jag var i skolan och hade precis haft svenska. Jag ringde min mamma och sa att jag mådde illa, att jag va tvungen att åka hem. Jag ringde sedan morfar efter skjuts så han kom och hämtade mej.

Jag satt i skolan och väntade på att morfar skulle dyka upp men jag hade vid detta tillfälle ingen aning om vad jag tänk göra när jag kom hem. Morfar kom äntligen och han släppte av mej hemma. Minns att jag satte mej vid köksbordet. Hela jag va helt avstängd, jag hade inga känslor, inte några alls. Det går inte för någon att förstå om dom själva inte vart i den sitsen hur det känns när ALLA känslor stängs av. Utan att känna något, för varken mej, min familj eller vänner gick jag till medicinskåpet som jag så länge haft i mina tankar, flera månader. Utan att ens tveka eller något så började jag kolla vad det fanns, hittade massa receptbelagda läkemedel som jag började tömma burk efter burk, karta efter karta. Jag tog händerna fulla av piller och bara tryckte in i munnen och svalde. Efter alldeles alldeles för mycket tabletter tog jag med mej ännu lite mer och satte mej på köksbordet med fötterna på stolen och fortsatte knapra i mej dom sista tabletterna medans jag satt och smsade/snapade med min syster och min "kusin". Förstår ni då hur känslorna hade lagt av när jag på riktigt sitter och häller i mej tabletter för att få slut på mitt liv samtidigt som jag skriver med min syster som om att allting var normalt. Jag visste även att om ungefär tio minuter slutar min lillebror skolan och kommer snart hem, men jag kände inget... jag va helt tom på känslor. Jag vet att jag började bli trött och yr och tänkte det var bäst jag gick till mitt rum och la mej innan min lillebror kom hem.. hur känslokallt. Jag gick upp och la mej och blev allt tröttare och tröttare och utan att veta av det så var jag borta.

Minns inte när min bror kom hem eller något jag var helt borta. Hade ingen uppfattning om tiden men vet att vid något tillfälle kom min dåvarande "lossas pappa" in och sa något till mej, kunde inte uppfatta vad han sa och jag hade visst bara mumlat något tillbaka som svar, minns det väldigt väldigt svagt bara. Han trodde jag var nyvaken så han reagerade inte så mycket på det för under denna period så var jag ganska mycket instängd på mitt rum och sov lite då och då, hade inte mycket livsglädje så för han var det nog inte så konstigt jag låg där i mörkret och "sov". Sen kanske några timmar efter kommer mamma hem. Hon öppnar min dörr och pratar med mej, jag förstår ingenting men försöker få fram svar. Hör sen själv att jag inte kan prata, jag anstränger mej men det blir bara massa konstiga ljud osv. Hon springer då in till mej och sätter sej framför mej i sängen oh håller i mej och säger/skriker med panik "vad har du tagit, vad har du tagit". Efter detta minns jag inte så mycket. Mamma har berättat för mej att jag försökte hålla fast vid att jag tagit 10 tabletter men hon förstod ju att det inte var sant, Det var ju tresiffrigt vilket hon oxå märkte på mej. Jag minns ju inte så mycket mer men mamma har berättat lite. Jag vet inte hur jag kom ner för trappan eller ens något sånt. Minns lite svagt att jag helt plötsligt satt nere i köket och 2 ambulansmän kom och försökte tryck i mej massa kol som jag skulle dricka. Mamma har även berättat att jag pratat om massa konstiga grejer... Jag var väldigt borta. Minns sen att jag helt plötsligt satt bak i ambulansen och ena ambulanskillen försökte fortfarande trycka i mej kol.

Framme på akuten eller vart det var så minns jag inte så mycket mer än att jag åkte rullstol så hade antagligen problem med att stå/gå, Sen är det mesta svart i mitt huvud. Minns bara att dom fortfarande kämpade med att få i mej den kolen som dom redan började försöka få i mej hemma. Minns inte så mycket mer. Vet bara att jag och mamma sov över där och det kom in folk och tog puls och grejer hela tiden mitt i natten.

När jag vakande nästa morgon var jag ledsen.. riktigt ledsen.. att det inte gick som jag ville, att jag vaknade upp.. levande. Mamma såg på mej att jag var ledsen.

Minns sen att vi skulle gå och hämta lite frukost. Jag kunde knappt gå, fick hålla mej i, var så ostabil och yr och så kände jag mej i ungefär en hel vecka efter.

Efter allt detta blev det en väldig fart på allt. Fick diagnosen svår depression, blev inskriven på ett hem där jag inte alls ville vara. Det var ett låst hem så man fick inte va utomhus, inte ha telefon ingenting. Kände mej som en fånge. Fick ett eget rum som hade utsikt mot vattnet.. jag ville verkligen inte vara där. Minns inte så mycket fortfarande så lite svårt att skriva om vad som hände men blev en hel del psykologsamtal, medicin och massa saker men var fortfarande så borta även ett tag efter detta hänt så hade svårt att förstå.

Det jobbigaste av allt var nog sen när man väl var hemma och jag vågade knappt duscha, gå på toa eller någonting för mamma var så rädd, så rädd att jag skulle göra något igen. Jag skyndade mej så mycket jag kunde och berättade alltid vad jag skulle göra. Mamma sov även med mej och jag fick inte vara i skolan, va tvungen att va hemma ett tag men jag fick inte va själv hemma utan det var alltid någon som var med mej.

Minns att någon läkare eller vad det var ( var väldigt borta) sa att hade jag druckit sprit samtidigt som jag tog tabletterna eller fått ligga några timmar till hade mitt självmordsförsök lyckats...

Det var en väldigt jobbig period, inte minst för min mamma vilket kanske kan va det jag ångrar mest. Om jag ångrar att jag försökte ta livet av mej vet jag inte.. så som jag mådde då så var det den ända utvägen jag såg.

Kan säga att jag har så mycket minnesluckor från denna period och kommer nog aldrig att lyckas "fylla ut dom" och förstå allt som hände. Men det värsta av allt var nog att jag kunde göra såhär mot dom som brydde sej om mej, men som jag sa innan. Jag av helt känslokall, kände inget.

Kan fortfarande ibland tänka på, undra hur det hade blivit om jag hade lyckats, hur hade familjen mått, vad hade hänt eller hur hade min begravning vart... Finns mycket jag ofta tänker kring detta.


Det är inte många som vet om detta men varför ska jag skämmas? Jag är idag glad att jag överlevde, då var jag väldigt ledsen över det men idag är jag så glad. Har en sån underbar familj jag kan prata med om allt o en pojkvän som finns där i alla lägen.

Jag är nu starkare än någonsin.


Likes

Comments

Vart fan ska jag börja? Jag är så ledsen och så arg så att jag kokar inombords. Det var i fredags, jag hade jobbat och åkte hem och fixade mej innan min mamma och jag åkte och hämtade upp min pojkvän och sen lämnade hon oss hos några kompisar i Trollhättan. Vi skulle tillsammans dra ut på Fallensdagar och ha en trevlig och rolig kväll.

Allt började bra. Vi åkte allihopa tillsammans in till stan och gick in på pitcher's och hade det trevligt där. När det stängde så började jag och min pojkvän att diskutera om vi skulle på efterfest eller om vi skulle ta bussen hem. Han tyckte först vi skulle åka hem för vi inte kunde komma hem senare isåfall men det slutade med att vi bestämde efterfest iallafall då vi fick sovplats hos två kompisar. Vi gick tillsammans till Max för att köpa mat innan efterfesten. Min pojkvän köpte två cheesburgare var till oss. Vi gick utanför max och började käka. Vi började diskutera lite och blev lite smått osams och jag är en sån person att blir det jobbigt då flyr jag och det var precis det jag gjorde även då. Jag gick där ifrån och min pojkvän gick efter. Han tar tag i min axel och vill att jag ska sluta gå. Jag sätter mej på en trappa och han kastar påsen med mat i till mej då jag hade en burgare kvar men den hamnar på väggen. Han går någon meter ifrån mej o ställer sej med telefonen och fram till han kommer en man och säger "varför kastar du mat i mitt ansikte?". Min pojkvän ska då precis svara att han inte gjort det ( då han kastade maten till mej så det var jag som hade maten). Men han hann inte mer än att precis börja på första ordet innan gubbjäveln slår till honom i ansiktet och blodet forsar. Jag ser min pojkvän hålla sej för ansiktet och jag springer emot honom och han säger "my han slog mej". Han är full med blod, hela kläderna, hela händerna, hela ansiktet.
Jag får panik och faller i störtgråt. Jag skriker, gråter, skriker och skriker allt vad jag kan för jag är i en sån chock och vet inte alls vad jag ska ta mej till. Fram rusar poliser, massa folk och personal från olika krogar. Några poliser tog tag och höll fast mannen som slogs, några hjälper min pojkvän med allt blod och med att lugna ner honom då han oxå såklart är i chock och några poliser ställer sej vid mej och försöker lugna mej och även försöker ta reda på vad det är som har hänt. Jag är extremt tacksam att polisen kom så fort, att alla personal från krogarna och även de personer som var ute och roade sej kom fram och hjälpte till, det betyder verkligen mycket!
När vi pratat med polisen, dom har hjälpt min pojkvän osv så får vi åka polisbil in till akuten. I polisbilen ringer jag min pojkväns familj och säger vad som har hänt men jag känner hur svårt det är att prata då tårarna bara rinner hela hela tiden. Väl på Näl så hjälper poliserna oss till några läkare och min pojkvän blir inlagd i ett rum och jag sitter bredvid han på en stol. Båda är helt chockade och kan knappt fatta vad som har hänt. Jag ringer dit mamma så hon får komma. Läkarna gör massa olika tester och övningar. Sen ska han läggas in på en annan avdelning där jag inte fick stanna kvar så jag får gå fram och ge honom en kram och en puss på kinden och säga hejdå och åka hem med mamma. Det var så jävla jävla jobbigt att inte få vara vid hans sida. Jag satt och pratade med mamma om vad som hänt hela bilresan hem och sen kröp jag ner och försökte sova bredvid henne. Jag minns att jag hela tiden låg och tänkte "att jag hoppades detta bara är en mardröm när jag vaknar". Men jag vaknade efter någon timmes sömn och allt hade fortfarande hänt...


Jag är så arg, så jävla arg. Hans näsben är av och han har ont lite här och var i kroppen. Jag är så jäääävla arg på denna gubben. Han måste vart ute efter att bara söka bråk eller något. Det bara kokar i mej.

En anmälan är gjord och hoppas på hela mitt liv att han får något böter eller något illafall för man kan inte gå och misshandla folk utan något som helst straff.

Bara jag sitter och skiver dethär rinner tårarna, Det är så jobbigt att tänka tillbaka på och det var för bara några dagar sen så det är extremt färskt i huvudet och alla bilder i huvudet är så tydliga...
Jag vet även inte om jag någonsin kommer kunna förlåta mej själv. Hade jag inte gått iväg hade vi aldrig hamnat där och han hade aldrig blivit misshandlad, hade jag inte velat på efterfest hade detta heller aldrig hänt... Vet inte hur jag någonsin ska kunna få ett rent samvete efter detta...

Min pojkvän ska iallafall få åka in till Näl snart igen så ska dom "rätta till" näsan.
Jag tycker så extremt jävla synd om honom och jag är så arg på denna gubbe som slog till han alltså.

Äckliga jävla gubbjävel!


Likes

Comments

"Aldrigensam är ett informationsprojekt som sprider kunskap och bryter tystnaden kring det tabubelagda ämnet psykisk ohälsa bland unga vuxna."

Projektet startades av Charlie Eriksson för att bidra till att ämnet psykisk ohälsa inte ska vara så tabubelagt och för att sprida information om det. Målet med detta projekt är att fler ska våga söka hjälp och färre ska begå självmord.


Jag tycker att detta projektet är helt underbart! Tycker det är grymt att folk tar tag i detta. Jag själv som lider utav psykisk ohälsa kan verkligen tycka det är förjävla jobbigt att det är så tabubelagt men främst att folk kan så lite om det.

Kika gärna in på hemsidan http://www.aldrigensam.com , där kan man även beställda dessa superfina armband som jag har fått hemskickade, såå fina och jag kommer verkligen bära minst något av det varje dag!

Sponsrat inlägg men står till 100% bakom att jag älskar detta projekt!

Likes

Comments

När man verkligen försöker, men ingen förstår hur jobbigt det är. När man verkligen gör sitt bästa men det aldrig räcker till. När man i folks ögon bara är lat men i själva verket klarar man inte mer. När folk inte förstår hur jävla dåligt man mår.

Jag mår inte alltid så jättebra, jag mår verkligen förjävla dåligt ibland. Min psykiska ohälsa är något som jag kämpat så extremt mycket med. Ibland har den vart påväg att vinna emot mej, men jag sitter här än idag och kämpar, vilket visar att jag är starkare än den. Ibland kämpar jag så mycket så hela min själ och kropp blir helt död, energin tar slut, jag orkar inget.
Jag är inte den som är i skolan så ofta som jag borde, jag kanske väljer att ibland få samla lite energi och få må bra. Jag kanske väljer att va hemma, fast ibland är det inte ens ett val, ibland går det bara inte att ta sig iväg för hela själen och kroppen är tömd på energi, man känner sej död. Jag kan ibland välja att vara med min pojkvän som får mej att må bra. Jag skiter inte i skolan, men ibland kanske jag väljer att vara med han då jag får energi medans skolan verkligen suger ur all energi som jag inte ens har.

Det jobbigaste som finns är när folk inte kan förstå en. Folk förstår inte hur det är att leva med att må såhär dåligt. Ibland kan jag ha förklarat och förklarat men ingen fattar, ingen förstår hur det känns inom mej och det känns så frustrerande och man känner sej så ensam. Man vill ju bara någon ska förstå.
Jag är så glad att jag har dom i min närhet som jag har, min underbara pojkvän och min fina familj, dom jag alltid kan prata med.
Jag kan känna mej väldigt ensam, ensam om att behöva kämpa med alla känslor. Vissa perioder är jobbigare än andra, vissa perioder är helt okej. Det går helt upp och ner.

Jag minns för något år sedan, då mindes jag inte ens hur lycka kändes. Jag var så långt nere på botten att jag trodde att jag inte skulle klara mer. Men det gjorde jag. Vägen är inte alltid rak, men jag är så glad att det finns folk i min närhet som hjälper mej upp på fötter när jag behöver det. Så otroligt tacksam.


Likes

Comments