![Gå till ,[object Object]](https://nouwcdn.com/v302/u/60/1069060/144/201552143546821069060wx1330hy760.jpg?version=202007)
Att ha vänner..
Jag har många gånger funderat kring just vänskap. Vilka vänner har jag? Vad består vänskapen av? Hur ser den ut?
I min tonår var jag i stort behov av att ha vänner runt om mig, någon/några som man alltid visste skulle haka på för ett äventyr. Det var aldrig tråkigt och jag var nästan aldrig ensam. Alltid gjorde jag något, med någon. Jag tyckte om att träffa andra människor, jag tyckte om att göra nya spännande saker.
Men.. På senare år så har jag märkt att jag inte alls har det behovet längre. Det har planat ut och jag har nu istället ett mycket större behov av att få vara ensam.
Skulle tippa på att det är en blandning av mina depressioner och enorma ångest som gör att jag känner så. Och idag har jag mycket färre vänner än vad jag hade då, men jag känner ingen större förlust över det. Jag har rensat ur många energitjyvar och oärligt folk. Somliga står kvar, men dom hålls på avstånd. Ingen kommer mig riktigt nära längre. Förut pratade jag om tankar och känslor för att rensa luften, nu håller jag mina tankar inom mig. Det känns bäst så.
Jag skulle egentligen kunna skriva hur långt som helst, men det är en sak jag faktiskt vill komma fram till..
Jag har inte behovet att prata med mina vänner varje dag, ses varje dag. Inte ens ofta. För mig räcker det att höra av sig ibland, ses ibland. Inget tvång och gärna spontant. Men.. Jag känner mig rätt ensam i att känna precis så. Många frågar varför jag aldrig hör av mig, varför jag inte hälsar på.
Dom känner sig bortstött och inte värd något. För mig handlar det inte om det. Jag vill inte känna mig tvungen att höra av mig varje dag för att en vänskap ska bestå. Alla är vi olika och alla har vi olika behov. Men om Du som då är min vän känner att jag glider för långt bort, att jag inte "tillfredsställer" dina behov för vad vänskap är just för dig, så kanske ditt val borde vara att inte ha mig kvar i ditt liv. Självklart tråkigt, men jag vill inte ta emot skuldkänslor för att jag inte motsvarar det just Du vill ha.
Mitt psyke är klent, min ångest äter upp mig mer eller mindre. I perioder. Det är jobbigt nog att orka vakna på morgonen och bara göra de få måsten jag har. Eller varannan vecka när jag måste bita ihop för att vara en så bra mamma jag kan, trots att jag kanske varit vaken flera nätter pga ångest och oro.
Jag kräver inte att Du som är min vän ska orka stå kvar eller vilja stå kvar när jag glider iväg i min bubbla.
Men det är så här jag fungerar. Kanske jag blir bättre psykiskt en dag och orkar allt det där med att vara social och hälsa på folk. Kanske inte.
Psykisk ohälsa har jagat mig i 15 år, jag känner att om min ork knappt räcker till att vilja andas varje dag, kanske Du/ni kan någonstans försöka förstå att orken till att gå utanför dörren och träffa folk inte är en prioritet för mig? Kanske det låter kallt, men det är en brutalt ärlig sanning!
No hard feelings.
Må bäst!
/Em
