Att älska och att älskas, det är väl det finaste som finns. Att möta någon som tar ditt hjärta med storm, som öppnar dina ögon för dörrar du inte vågat närma dig förut. Bara tanken på den personen sätter dig i gungning, ger dig pirr i hela kroppen. Varje minut utan din andra hälft känns som en tom evighet. När du vill göra saker för din kärlek, små och stora kärlekstecken, och hjärtat svämmar över av lycka när han eller hon gör samma sak för dig. Man lägger vikt vid att göra varandra lyckliga, för man blir själv lycklig av att göra den andra lycklig. Hela dan längtar man efter att få träffas efter jobbet, att få kyssa sin älskades läppar, att prata om dagen, äta mat och ta hand om hemmet tillsammans. Somna och vakna vid varandras sida.

När livet blir tufft emellanåt, tröstar man varandra, genom närhet, förståelse och medkänsla. När livet istället bjuder på glädjeämnen och goda nyheter, då gläds man med varandra och å varandras vägnar. Man får sätta sig själv åt sidan ibland och göra saker för den andres skull, även fast det kanske är utanför ens egen komfortzon. Att ge sin älskade lycka och få henne eller honom att känna sig som den viktigaste i din värld.

Men även när man inte har samma syn på saken, är kärleken till varandra viktigast. Strid inte onödan, såra inte varandra. Ert viktigaste uppdrag ska vara att ge varandra kärlek och trygghet. Rör varandra ofta och ömt. Ge hellre en komplimang för mycket, säg hellre "jag älskar dig" en gång för mycket. Man vet aldrig när det kan vara sista gången man får chansen att säga det.

//MsChevy

Märkt hur mycket jag saknar att blogga, saknar att uttrycka mig med ord, måla med ord. Att skapa ett fint och intressant blogginlägg kombinerat med bilder, länkar, citat och massa annat kul 😍 (kanske kan fixa lite samarbeten med olila företag?)

Vad säger ni, finns det nåt intresse för min blogg om jag väcker den igen?

Bjuder på en fin bild jag tog nere vid kanalen i Kungsör igår kväll 😊

Nej, det är väl egentligen inte ett nödrop på så sätt, mera en öppningsfras för att försöka förklara att jag förbereder för kraschlandning. Det har varit och är lite för mycket att hantera, så utbrändhetsdemonerna vankar otåligt utanför och hänger över mig som gamar över ett skadat djur, bara väntar på att det ska ge upp, så de får börja kalasa.

Det tänker jag inte tillåta, inte igen. Men däremot skulle det vara väldigt välkommet med lite gudomlig hjälp, så jag kan komma på rätsida igen.

Orkar inte berätta eller förklara allt, men vill försöka förmedla några ord iaf.

Om nån säger att de lever med värk, misstro dom inte. Även fast de till ytan ser ut att må jättebra, så kanske de genomgår en kamp på insidan, vissa dagar gör tyget i kläderna ont emot huden, det känns som en kombination av influensavärk och tandvärk i varenda led, varenda muskel, varenda cell, minsta beröring bränner som eld samtidigt den skriker efter massage. Det är många saker som påverkar hur smärtan agerar. Inre stress, för lite motion, för mycket motion, vädret, hormoner, sömn, inre och yttre påverkan, kost, vätskebalans, infektioner, virus, m.m. Kort sagt, det är så många saker som orsakar värkattackerna, eller skoven som jag kallar dom.

Min kropp funkar prima som oftast, men så fort den inte får slita som ett djur kommer smärtan. Att få ett jobb där jag får använda både kropp och knopp är optimalt, som t ex när jag jobbade som mekaniker. Hade väldigt lite värk då. Men nu? Ja, om jag säger så här: fick nyss ta en brännhet dusch för att försöka bli av med den värsta smärtan, och då gråter man, av tröstlöshet, utmattning och frustration. Och hur många gånger tror du att vi med konstant smärta verkligen visar hur vi lider? Vi gråter när ingen ser, i bilen, på toaletten, i tvättstugan, i duschen, på lagret på jobbet. Sen torkar vi tårarna, på med lite ny mascara och klistrar på ett leende. Varför gör vi så? För att vi vet att ni har tröttnat på att höra hur ont vi har, och vi har tröttnat på att försöka förklara.

Och vi är inte svaga, tvärtom. Vi är så jäkla starka. Vi krigar varje dag. Varenda jävla dag.

I många fall är en arbetsgivare rädd för människor som mig. Tror att vi inte kan vara en tillgång för dom. Men tro mig, när man kommit så här långt som jag gjort, som lärt mig så mycket om mig själv och verkligen vet jag vill, jag är ju en av de bästa att anställa. En med så mycket engagemang och driv som jag har, och som trots alla prövningar fortfarande är så positiv och kämpande. Jag behöver bara att få en chans att visa vad jag går för.

Döm mig inte. Döm inte andra som har osynliga "handikapp". Även fast vi inte erkänner det så vill bli omhändertagna ibland. Och ibland behöver vi bara få en chans. Vi är bättre än ni tror.

//MsChevy